Bergsvägen

Grannens gitarrsolon, med förstärkaren på högsta volym, väcker henne mitt i nattimmarna. Efter hans fingrar, som rört sig längs strängarna, tystnat börjar de upprörda rösterna. Ljuden tar sig från hans lägenhet där ovanför och ner genom hennes tak. Till slut ser hon möblerna som störtdyker genom hyreshusets öppna fönster och bryts sönder mot marken.

I djurparken, längre bort längs vägen, ylar vargarna nedanför tallarna.

Fulla, helt frånkopplade, möter hon gitarrgrannen och hans tjej halvliggandes i trapphuset nästa eftermiddag. Det droppar från dem. Kläderna är genomdränkta och längs deras kinder har blöta hårtestar fastnat.

Förut sov han tillsammans med henne på kyrkbänkar genom vintern.
Parkbänkar längs sommarens svala förmiddagar.

Tjejen gjorde vad andra uppmanade henne till, där framför mobilkamerorna. Till alla de som sedan såg de spridda filmsnuttarna bjöd hon på någon de kunde skratta åt. Det var det hon ville, att bara vara en kul grej. Sade hon.

Ingen skrattade någonsin tillsammans med henne.

Hon, som nu slocknat där i trappen, är stolt över att ha lyckats rädda honom från att drunkna. Han som fortfarande finns kvar där bredvid henne.

Vargarna fortsätter varna flocken. Håller strikt ordning. Värnar om de sina.

Annalkande oväder

Ljuset har hunnit anlända så här i slutet av mars, men inte värmen. Morgonen hade varit vacker med klar himmel, men förändras nu radikalt då en kraftig vind sveper in. Snöflingorna blåser henne rakt i ansiktet och hon kan knappt se trottoaren framför sig. Hon är inte det minsta besvärad, tvärtom småskrattar hon åt kylan som kryper in under jackan. Hon parerar sina steg, sulorna på hennes skor är lika blanka som de hala isfläckarna längs kullerstenarna. På väg till honom. Han med stort H. Det var lugnt på jobbet hade han sagt. Inga gäster i restaurangen så här tidigt på eftermiddagen.

Hon ska överraska honom.

Hon förstår att hon har halkat först när hon ligger ner och ser den gråa skyn. Två personer kommer fram till henne. Frågar hur det är. De hjälper henne med att sätta sig upp.

Fler människor samlas omkring henne. Meddelar att ambulans är på väg. Det pulserar, trycker och klämmer längs hennes ben. När skon är bortlirkad och ambulanspersonalen lyfter upp henne på båren ser hon hur underligt foten är vinklad.

Telefonen är tyst när hon ringer han med stort H efter hennes benbrott har blivit gipsat. Det hon inte har hört är hans, och en annan persons, skratt och allt mer intensiva andetag där bakom restaurangens stängda personaldörr.

Verkar som om borden börjar bli fullsatta nu, ler hon för sig själv och lägger mobilen bredvid kudden, han hör säkert av sig efter skiftet.

Broderns besök

På väg i bilen för att hämta upp hans bror berättade pojkvännen för henne om hur han alltid hade försvarat sin bror. Hon märkte hur stolt han var när de två bröderna kramade om varandra där på perrongen. Pojkvännen pratade ivrigt om deras planer för helgen. Festandet.

De skulle alla tre gå ut den kvällen. Möta folk de kände. Pojkvännens nya kollegor och hennes gamla klasskompisar. När hon frågade de två männen vem som skulle köra till utestället så skrattade de ”du såklart” och svepte varsin nyöppnad öl.

Väl på plats vid baren blev brodern presenterad av hennes pojkvän för sina arbetskamrater och han var genast med i deras samtal och leenden. Hennes bekanta hade inte bröderna tid att hälsa på, så hon gick själv en runda i lokalerna. Stannade till och pratade med en barndomsvän. Efter att de hade sagt hej då med varsin puss på kinden satte hon sig i bilen och begav sig hemåt. Bröderna fick väl kontakta henne om de behövde skjuts hem.

Mitt på huvudleden tvärbromsade hon för en igelkott. Bara ren tur att trafiken var så lugn denna natt. Hon betraktade hur den taggiga gestalten fortsatte sin promenad framför bilens motorhuv. Vred sedan på nyckeln och körde vidare när igelkotten tagit sig över vägen och inte längre syntes till.

De gick båda sin egen väg. I sin egen takt.

Pepparkakshus

”Mamma! När ska vi baka pepparkakshuset?”
Hon hade lovat. Pojkens röst var uppfordrande. Mamma hade pratat i sin smarta telefon länge nu.
”Lugna ner dig. Du ser väl att jag är upptagen”.
Hon gick tillbaka till telefonsamtalet med sin snabba och allvarliga vuxenröst.

Jullovet hade precis börjat. Han såg degen framför sig. Hur de två kavlade ut den, gjorde husets väggar och tak. Skar ut fyrkanter som skulle bli fönster. Stoppade in plåten i ugnen. Fäste sedan ihop alla de mörkbruna delarna med klibbigt socker. Han visste precis hur de skulle göra. Han och mamma.

Äntligen tryckte hon bort samtalet. Bara för att ringa igen. Han hörde direkt på mammas röst att det var mormor hon pratade med.
”Hej, det är mycket på jobbet nu, kan jag komma förbi med Ludvig? Han vill så gärna baka ett pepparkakshus.”

Ludvig tog på sig overallen och bestämde sig för att använda bomullen som mormor hade i badrummet till snö runt om pepparkakshuset. Lite bomull kunde också få vara på taket. Mamma plockade på sig papper och sin bärbara dator.

När de svängde in med bilen på mormors gata så kom han på att det måste ju lysa inne i pepparkakshuset… Mormor hade säkert en ficklampa någonstans. Det skulle fungera.

”Ha det så kul”, ropade kvinnan till sin son när hon stängde bildörren och åkte iväg. Efter jobbet så skulle hon handla julklappar. Bäst att få det överstökat när det fanns barnpassning.

Då mormor hade kramat om Ludvig och hängt upp hans overall så bestämde han sig: mamma skulle inte få se huset. 

När det svävar

Olga trycker sin näsa mot den enorma akvarierutan. Det var fastställt att hon och hennes far skulle umgås varannan helg. Just denna lördag hade hon önskat att få besöka djurparken. De hade redan hunnit med att äta varsin varmkorv med mos och ketchup. Och till det hennes favoritdryck: bubblande sockerdricka.
Här inne bland akvarierna är det tyst och allt svävar.
På andra sidan glaset, precis framför henne, dyker den upp. Grå och snabb sveper hajen förbi, rycker på sin stjärtfena och är sedan försvunnen långt inne i det djupblåa.
”Pappa. Hajen har flera rader av jättevassa tänder och den sjunker om den slutar simma.”
”Hur vet du det” svarar han spontant.
Olga tar sin pappas hand och de går vidare in till nästa rum med lika stora fönster.
Hon betraktar stenarna på akvariets botten och ljuset som strilar ned från ytan.
”Det är bara vatten. Kom nu.”, säger hennes far, ”Dags för mjukglass.”
Olga fortsätter att hålla i sin pappas hand, vänder sig om och får syn på uttern som kommit fram och simmar runt, runt i stora cirklar. Den stannar upp, vänder sig på rygg, och de betraktar varandra.
Olga vinkar till uttern där hon går med stapplande baklängessteg.
Hon tittar upp mot sin pappa när han puttar upp dörren framför dem med sin lediga hand.
”Pappa, du sa inte hej till uttern” konstaterar hon när de båda riktar sina blickar mot glassbaren där ute på torget.

Skiftet: första delen

Skavfötters ligger de i kökssoffan. Selina och lillasystern. På bordet fladdrar lågan från stearinljuset. Det här var nu deras hem; en dragig skrubb under taknocken i ett flerfamiljshus. Just efter deras föräldrar hastigt gått bort i lungsot hade husägaren, som känt deras far, förbarmat sig och låtit dem flytta in.
På andra sidan bordet står den lilla vedspisen som fortsätter sprida värme i rummet efter elden slocknat. Över den hänger raggsockor och linnen på en lina. Torra tills nästa morgon.
Flickorna hjälptes åt med att städa trapphuset. Det jobbet betalade för rummet. Selina hade också lyckats få en tjänst som extra hushållerska hos en järnvägschef. Något som gav de två systrarna kronor till mat.
Mannen hittade dock alltid någon detalj att klaga på när hon serverade. Gröten var för varm eller kall, äggen var för bruna, stora eller små, strömmingen på tok för salt. Tallrikarna var felplacerade på bordet.
Efter åtskilliga snapsar kom också hans närgångna händer. Den ordinarie pigan i järnvägschefens hushåll hade skrattat då Selina berättat om hans sluddriga inviter.
”Håll dig på avstånd bara. Han är berusad, du är nykter och snabbare i vändningarna.”
Hon blåser ut ljuset och ler tyst för att inte väcka lillasystern. Funderar på att sockra hans ägg i morgon. Eller varför inte servera gröten i tio äggkoppar, ställda i en prydlig rad?

Skiftet: andra delen

Två bäddsoffor på varsin sida av ett runt bord, en kokplatta och mikrovågsugn. Det var vad som fanns i ettan som Tova och hennes kompis hyrde dyrt i andra hand. Men de hade landat i staden, med nätter fyllda av ljudet från utryckningsfordon. Bättre det än alla ombyggda Volvo som stod på rad vid busstationen i den bruksort de båda flyttat från.
Tovas kompis jobbade extra på restaurang. Själv hade hon fått jobb som assistent på en byrå i de dyra kvarteren. Svarade i telefon, kokade kaffe, köpte fikabröd från det trendiga bageriet runt hörnet från jobbet. Såg till att allt stod ordnat i mötesrummen.
Hon bokade också flygbiljetter åt företagets ägare.
”Mycket resor blir det” brukade han skratta och stryka Tova över ryggen när han gick förbi för att kolla avgångstiden. E-posten med biljetten öppnade han först på plats i boarding-kön.
Efter jobbet brukade de flesta på byrån samlas för att skvallra. En av männen i Tovas ålder, han som kämpade för att komma in i ledningsgruppen, satte sig alltid nära henne.
Denna kväll hade han följt efter då hon gick mot toaletterna. Pressat henne mot väggen och tryckt in sitt knä mellan hennes ben.
”Om du ger mig ett Ja så kan jag se till att du stiger på byrån. Blir projektledare med högre lön. Känner ägaren privat. Så; vad säger du?”
Hon knuffade sig ur hans grepp och begav sig hem. Kompisen jobbade sent skift så ettan var tyst och mörk. Ljuset från mobilen speglades i Tovas ansikte då hon såg flödet på alla sociala medier. Kvinnor som ställde sig upp och sa ”Jag också.”
Hon var inte ensam.
”Nej” ska bli hennes svar till alla de som hör, men inte lyssnar.

Återseendet

Skåpbilen hade precis åkt iväg med de sista flyttlådorna till mammans äldreboende. Barndomshemmet var sålt och städfirma bokad till två dagar innan husets nya ägare skulle flytta in.
Andra barn skulle snart bo här och äta födelsedagstårta, öppna julklappar och plocka jordgubbar från fältet bakom huset.
Hennes pappa hade hastigt gått bort några år tidigare. Det närmade sig slutdestinationen fick Elsa känslan av. För hennes mamma, för henne, som för alla.
En sista inspektionsrunda. Hon tog trappan upp till vindsförrådet där ett fåtal saker stod kvar. Några stolar som hon knuffade in i bilen. En korg som Elsa satte sig ner på farstutrappan för att gå igenom. Där fanns prydligt vikta örngott, udda dricksglas och några oputsade silverskedar. Och så dockan. Hon hade inte sett den, eller ens haft en tanke på den sedan hon lämnat flickåren bakom sig. Huvud, händer och fötter var av porslin. Blundögon, något tröga efter mer än hundra år, men de fungerade fortfarande när hon vickade på dockan.
Elsas mormor hade berättat om en äldre tant som alltid hade med sig godis och presenter när hon kom på besök.
Dockans gröna sammetsklänning var dekorerad med knypplad spets, broderade band och rosetter. På fötterna hade hon gulnade strumpor och svarta skor.
Elsas minnen kom med ens tillbaka. Alla barbiedockor som hon klippt håret på, tuschpennorna hon använt för att ge dem nya färger på läpparna och fylla deras kinder med fräknar. Kläderna bytte hon ut till sådana hon själv, med nål och tråd, tråcklat ihop av små överblivna stuvbitar. I hennes värld gav hon varje barbie varsin unik identitet.
En själ.
Porslinsdockan hade hon däremot blivit strängt uppmanad att, precis som mormor, vara väldigt rädd om. Trots alla år som passerat var den förvånansvärt välbehållen.
Omsorgsfullt inlindad i ett av örngotten lade Elsa dockan på bilens passagerarsäte och svängde på hemvägen förbi second hand-butiken där hon lämnade in korgen och stolarna.
Dockans nya, nostalgiska plats blev i sovrummets karmstol. Morgonen därpå låg dess skor och strumpor på golvet. Dockans ögon var vidöppna. Elsa trädde spontant tillbaks strumpor och skor över porslinsfötterna och begav sig till jobbet för ännu en dag med möten som effektivt avlöste varandra.
Några morgnar senare låg strumpor, skor och nu även stora tufsar av dockans hår under karmstolen. Ögonen var blodsprängda och halvslutna. Munnen mörkt röd. Elsa lyfte upp dockan. Ögonlocken for snabbt upp och under läpparna syntes små tänder.
”Varför alla andra och inte jag”, väste en röst, ”fick inte jag också bli fin, modern och uppmärksammad. Bortglömd, undanskuffad. Ingen brydde sig om mina spetsar och brodyrer.”
Porslinsfingrarna greppade i luften. Ville få tag i henne. Nypa. Riva.
”Barbiedockorna hade minsann egna namn, allesamman. De blev kompisar med varandra. Fick ett liv.”
Chocken. Förundran över dockan som nu pratade med henne om barndomsminnen. Eller hennes direkta svar. Vad som kom först tänkte Elsa inte ens på.
”Men … du var ju mycket finare än de dockorna. Du var mormors leksak som hon varit så rädd om. Mammas uppmaning till mig var att vara lika försiktig med dig.”
”Alla har varit rädda. För mig. Om mig. Är fruktansvärt less på det.”
Instinktivt hämtade Elsa en skokartong och lade hastigt ned dockan. ”Till förrådet blir det. Sedan får vi se.”
Hon stängde locket och trädde två tjocka gummiband runt kartongen. Nere i källaren ställde Elsa den bredvid resväskan och blomkrukorna och vred sedan noggrant om nyckeln i dörrens hänglås.
Inne i kartongen fortsatte de små porslinsfötterna och händerna att sparka och slå allt snabbare och hårdare.

Röd nivå

Hon står framför terminalens fönster i väntan på incheckning. På andra sidan glasrutan tornar en jumbo jet upp sig. Väskorna kastas huller om buller upp på transportbandet, som med maklig takt matar in bagaget i flygplanets lastutrymme. Bredvid henne växlar besättningen några ord med trafikassistenterna innan de kliver ombord. Femton minuter till, sedan är det dags för passagerarna. 

Hon stöder sig på kryckorna. Amputerade ett ben och har nu tre. Hon ser piloterna skymta till i förarkabinen. I en nödsituation behöver piloterna båda händerna för att manövrera planet. Precis vad som också krävs av henne för att styra sina tre ben. 

Det enorma planet väcker minnena.
Okontrollerad. Rädd. Begränsad.
Mitt i turbulensen som skakade om. Allt.
Omgiven av oroliga mitt i olyckan.
Spontant hade hon gjort sig redo, trots att hon inte var det,
och krupit in.
I sin egen cockpit.
Det röda alarmljuset svepte över sidorna med instruktioner.
Ta tag i styrspaken.
Gira åt det håll du vill bege dig.
Planera för landning.
Fäll ut vingklaffarna. Landningsstället.
Bromsa för fullt när marken kommer rusande mot dig.

Hon plockar fram sitt boarding card och signalen lyser grönt. En av de som först får kliva på planet. Prioriterad kö. Främsta raden med mer utrymme. 

Självhjälpsböcker var inte till någon hjälp alls när allt kolliderat. Hon skrev sin egen manual för att återfå kontrollen. Lyssnade inåt, på en svag signal som stadigt ökade i frekvens. 

Väck uppmärksamheten.
Ta in allt. Nyfiket.
Dölj ingenting.
Blunda aldrig.

Ombordstigningen är i full gång när ett meddelande går ut i kabinen. De fyller på bränsle säger rösten, alla måste vänta med att spänna fast säkerhetsbältet. I fall planet snabbt skulle behöva utrymmas.

Hon försäkrar sig om att kryckorna är lätta att komma åt.

Fråga Morris istället

Hon tittar ut genom köksfönstret medan händerna knådar degen. Lika bra att passa på att baka tekakor då sonen är med sin pappa på simskola i badhuset. Betraktar grannens hus. De är bortresta och hon har nyckeln för att se till Morris; katten. Ge den mat, vatten, klia bakom hans öron och rensa lådan.
Plötsligt hör hon ljudet av en bilmotor då grannens bil svänger in på sin garageuppfart. Ut kliver mannen, högrest, kostymklädd. Välbetalt chefsjobb. Från passagerarsätet kliver en ung kvinna ut: långt hår och långa ben. Klädd i kjol och kavaj. De skyndar sig in i huset medan hon fortsätter knådandet.
När sista plåten med tekakor är färdiggräddade så ser hon mannen igen. Han vänder sig mot hennes köksfönster, skymtar hennes gestalt och stänger hastigt ytterdörren, snabbar på stegen till bilen. Den unga kvinnan går före, vänder sig mot honom och ler när hon öppnar passagerardörren. De ger sig av med en rivstart.
Morgonen efter är inte grannens bil på plats. Hon ropar till sonen att hon bara ska gå över en sväng och se till Morris. När hon tar upp nyckeln så märker hon att ytterdörren är olåst. ”Han glömde väl det i all brådska”, konstaterar hon för sig själv.  
Morris sätter sig förväntansfullt framför matskålen och följer noggrant hennes rörelser när hon öppnar burken och portionerar ut innehållet, byter till dagsfärskt vatten och vrider till sist om nyckeln i ytterdörren. Dubbelkollar att den är låst, för säkerhets skull.
Några dagar senare möter hon mannen vid deras postlådor som står bredvid varandra vid tomtgränserna. Hon har observerat att de alla är hemma. Tonårsdöttrarnas cyklar står lutade mot garageväggen. Fruns halvt urdruckna vinflaska skymtar till bakom burspråkets designade draperier. ”Var ni förbi hem en sväng i onsdags?” undrar hon och berättar för honom att dörren var olåst.
Morris är ute på sin dagliga revirrunda och kommer direkt när han hör hennes röst. 
”Nej, jag har inte varit hemma” svarar mannen en aning för snabbt, samtidigt som han vänder bort blicken.
 Morris jamar. Stryker sig mot hennes ben. Han vet allt, men låtsas som ingenting.