Annalkande oväder

Ljuset har hunnit anlända så här i slutet av mars, men inte värmen. Morgonen hade varit vacker med klar himmel, men förändras nu radikalt då en kraftig vind sveper in. Snöflingorna blåser henne rakt i ansiktet och hon kan knappt se trottoaren framför sig. Hon är inte det minsta besvärad, tvärtom småskrattar hon åt kylan som kryper in under jackan. Hon parerar sina steg, sulorna på hennes skor är lika blanka som de hala isfläckarna längs kullerstenarna. På väg till honom. Han med stort H. Det var lugnt på jobbet hade han sagt. Inga gäster i restaurangen så här tidigt på eftermiddagen.

Hon ska överraska honom.

Hon förstår att hon har halkat först när hon ligger ner och ser den gråa skyn. Två personer kommer fram till henne. Frågar hur det är. De hjälper henne med att sätta sig upp.

Fler människor samlas omkring henne. Meddelar att ambulans är på väg. Det pulserar, trycker och klämmer längs hennes ben. När skon är bortlirkad och ambulanspersonalen lyfter upp henne på båren ser hon hur underligt foten är vinklad.

Telefonen är tyst när hon ringer han med stort H efter hennes benbrott har blivit gipsat. Det hon inte har hört är hans, och en annan persons, skratt och allt mer intensiva andetag där bakom restaurangens stängda personaldörr.

Verkar som om borden börjar bli fullsatta nu, ler hon för sig själv och lägger mobilen bredvid kudden, han hör säkert av sig efter skiftet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *