Återseendet

Skåpbilen hade precis åkt iväg med de sista flyttlådorna till mammans äldreboende. Barndomshemmet var sålt och städfirma bokad till två dagar innan husets nya ägare skulle flytta in.
Andra barn skulle snart bo här och äta födelsedagstårta, öppna julklappar och plocka jordgubbar från fältet bakom huset.
Hennes pappa hade hastigt gått bort några år tidigare. Det närmade sig slutdestinationen fick Elsa känslan av. För hennes mamma, för henne, som för alla.
En sista inspektionsrunda. Hon tog trappan upp till vindsförrådet där ett fåtal saker stod kvar. Några stolar som hon knuffade in i bilen. En korg som Elsa satte sig ner på farstutrappan för att gå igenom. Där fanns prydligt vikta örngott, udda dricksglas och några oputsade silverskedar. Och så dockan. Hon hade inte sett den, eller ens haft en tanke på den sedan hon lämnat flickåren bakom sig. Huvud, händer och fötter var av porslin. Blundögon, något tröga efter mer än hundra år, men de fungerade fortfarande när hon vickade på dockan.
Elsas mormor hade berättat om en äldre tant som alltid hade med sig godis och presenter när hon kom på besök.
Dockans gröna sammetsklänning var dekorerad med knypplad spets, broderade band och rosetter. På fötterna hade hon gulnade strumpor och svarta skor.
Elsas minnen kom med ens tillbaka. Alla barbiedockor som hon klippt håret på, tuschpennorna hon använt för att ge dem nya färger på läpparna och fylla deras kinder med fräknar. Kläderna bytte hon ut till sådana hon själv, med nål och tråd, tråcklat ihop av små överblivna stuvbitar. I hennes värld gav hon varje barbie varsin unik identitet.
En själ.
Porslinsdockan hade hon däremot blivit strängt uppmanad att, precis som mormor, vara väldigt rädd om. Trots alla år som passerat var den förvånansvärt välbehållen.
Omsorgsfullt inlindad i ett av örngotten lade Elsa dockan på bilens passagerarsäte och svängde på hemvägen förbi second hand-butiken där hon lämnade in korgen och stolarna.
Dockans nya, nostalgiska plats blev i sovrummets karmstol. Morgonen därpå låg dess skor och strumpor på golvet. Dockans ögon var vidöppna. Elsa trädde spontant tillbaks strumpor och skor över porslinsfötterna och begav sig till jobbet för ännu en dag med möten som effektivt avlöste varandra.
Några morgnar senare låg strumpor, skor och nu även stora tufsar av dockans hår under karmstolen. Ögonen var blodsprängda och halvslutna. Munnen mörkt röd. Elsa lyfte upp dockan. Ögonlocken for snabbt upp och under läpparna syntes små tänder.
”Varför alla andra och inte jag”, väste en röst, ”fick inte jag också bli fin, modern och uppmärksammad. Bortglömd, undanskuffad. Ingen brydde sig om mina spetsar och brodyrer.”
Porslinsfingrarna greppade i luften. Ville få tag i henne. Nypa. Riva.
”Barbiedockorna hade minsann egna namn, allesamman. De blev kompisar med varandra. Fick ett liv.”
Chocken. Förundran över dockan som nu pratade med henne om barndomsminnen. Eller hennes direkta svar. Vad som kom först tänkte Elsa inte ens på.
”Men … du var ju mycket finare än de dockorna. Du var mormors leksak som hon varit så rädd om. Mammas uppmaning till mig var att vara lika försiktig med dig.”
”Alla har varit rädda. För mig. Om mig. Är fruktansvärt less på det.”
Instinktivt hämtade Elsa en skokartong och lade hastigt ned dockan. ”Till förrådet blir det. Sedan får vi se.”
Hon stängde locket och trädde två tjocka gummiband runt kartongen. Nere i källaren ställde Elsa den bredvid resväskan och blomkrukorna och vred sedan noggrant om nyckeln i dörrens hänglås.
Inne i kartongen fortsatte de små porslinsfötterna och händerna att sparka och slå allt snabbare och hårdare.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *