Avstigning

Jag är lukten av lakritssnus och mascara, som hon lämnat kvar.
Det du fick till låns.
Det du sparat hos dig och inte någonsin kommer att ge tillbaks.
Skälet till varför du stod där på skogsstigen med henne.
Var med henne. Rörde vid henne.
Din beröring hade börjat ge henne skavsår. Orsaken till varför hon tog avsked, valde att bryta där, fastän det också skulle svida hos henne.
Det unika hade ni båda att ta avstånd ifrån. Det rämnade mot marken där ni gick bland barr och rimfrost. Blev lika otäckt skarpt som lampan i en tandläkares undersökningsrum.
Bara en plats för avstigning, det finns aldrig någon lämplig för sådant.
Jag är meningarna hon gav, både de du förstod och de du inte orkade lyssna till.
Jag är allt. Jag skär. Jag är din saknad.
Du har fortfarande bilder kvar, så som du såg dem.
Alla gemensamma flaskor ni druckit.
Bakfyllan som alltid behövde pizza med extra mycket mozzarella.
Hennes andetag, den lätta tyngden.
Alla de små under ni bekräftade varandra med. De som gjorde att ni ändå trodde, försökte, låtsades. Det är lögnerna som blir obekväma och skaver. Inte handlingarna som leder till dem.
Jag är glittret du nästan lovade henne en natt och alla andra.
Jag är allt du drömde om.
Jag är det du aldrig ens kunde föreställa dig.
Att ha haft men inte längre få.
Under tiden du söker något slags svar väntar andra som är beredda på att kyssa dig till sömns, andra du kan önska nya mirakel från. Röra vid. Om du orkar se dem bland bråten i dig. För du kommer då och då att minnas.
Jag är era kuddkrig. Hennes skratt och dunen som virvlade.
Jag är skälet till att ni två var ett par.
Du har anlänt nu. Slutstationen som du obevekligen reser till, så snart du påbörjat något.