Då. Nu. Sen.

Dåtiden
Tysta leenden inombords efter en blick. Pojkar – som sprungit förbi och dragit henne i hästsvansen. Pojkar – som knutit ett snöre med tofs i en av bälteshållarna bak på hennes byxor och kallat henne ”lilltrollet”. Män – som vänt henne ryggen och försvunnit när hon varit den som tagit initiativ, ett första steg. Den som rakt ut frågat vad han kände, tyckte, tänkte, ville. Var hon någonsin förälskad? I alla fall hade det känts som det. Några gånger.

Nutiden
”Jag är transexuell och äventyrlig. Söker dig, tjej/kvinna, som vill lära mig att utvecklas som tjej. Vill att du hör av dig snarast.”

Det är vad hon får veta. Och att människan bakom texten på dejtingsajten måste vara över arton år. Före det kan man inte byta kön, konstaterar hon för sig själv.

Hon hade läst annonsen på morgonen, nu var det kväll. Hela dagen har tankarna avlöst varandra. Ska hon ta kontakt? Är det patetiskt, rentav desperat att vara inne på dejtingsajter och vilja svara? Är hon inte stolt över att klara sig själv? Vad är det hon saknar? Kommer det alls hända igen: att situationen förändras?

Men: tänk om. Tänk om det finns en människa därute. En människa som vet hur det är att vara kvinna, men med en hemlighet. Var denna människa bor har hon ingen aning om, men det finns bilar, bussar, flyg och tåg. Smartphones och e-post. En kvinna som har varit man. Krävs en hel del mod, ärlighet och självinsikt att byta kön. Hon trivs med sådana individer. Människor som går sin egen väg. Som inte vill vara som alla andra. Som vill vara sig själva. Tänk om den här människan är Den? Hon som längtar efter. Vad? Vem?

Hon bläddrar fram till annonsen. Det finns kontaktuppgifter: e-postadress och mobilnummer. Läser annonsen igen, trycker in numret och i samma stund rösten börjar tala förstår hon.

Framtiden
Ska inte älta det här längre, intalar hon sig. Behöver inte. Men tankarna måste få bli klara innan hon kan släppa dem.

Rösten i det inspelade samtalet började direkt med att prata om opererade bröst och att han, för det var helt klart en mans röst, ville verkligen ha svar snabbt. Det var inte en röst som hade förändrats av hormoner. Inte en vädjan från en kropp som hade genomgått operationer. Det var en man som ville ha kontakt med tjejer. Lesbiska – på riktigt eller på låtsas spelade mindre roll. Gärna två och på samma gång. Hon hade resolut tryckt bort samtalet. Raderat numret i samtalslistan.

Kanske någon, någonstans, någon gång skulle förstå. Men just nu verkar det inte så. Just nu kommer det inte att hända, konstaterar hon. Tror inte det någonsin kommer hända. Igen.