Det lite varmare blodet

Det låg ett dött djur vid vägens kant. Fastfruset. Den ljusbruna pälsen var frostig, nästan vit. Det var allt jag hann se i strålkastarljuset från bussen.
Vad var det för djur? Tillhörde det någon eller tillhörde någon det? Kanske en familjs bortsprungna hund. Kanske hette den Hero och hade sett en kajas retsamma blick. En uppmaning till jakt och mitt inne i sitt fokus hade inte hunden uppmärksammat trafiken förrän den våldsamma knuffen.
Kanske var det en räv, som följt ett luktspår av en synnerligen aptitretande fälthare. En räv utan namn på människospråk, men med en egen familj. Döden skulle i så fall även besöka lyan, men med mycket långsammare steg. Svälten skyndar sig inte.
Haren eller kajan då? Bytet som klarade sig undan med några krumsprång eller flax, för den här gången. Vad räddade bytet sig till? Något viktigare än att mätta några ständigt hungriga rovdjur?

Gitelle kom in i mitt liv en frostig decemberkväll, precis som den här kvällen. Hon var fransk, väldigt vacker och från en annan tid.
”Det var allas rättighet att bli sedda och behandlade med den respekt man ger prinsessor”, sade hon.
Jag var på väg till henne. För att ta med henne hem, bort från kölden, bort från de fastfrusna rovdjuren, bort från ensligheten och den kärva torftigheten.
Gitelle hörde hemma i glittret, skönheten och överflödet. Där folk förstår sådana som henne. Sådana som ska beundras och behandlas med vördnad. Just för att de är unika. Jag fryser men ska ta henne till värmen. Och vi ska tala franska med varandra.
”Jag saknar lukterna”, sade hon till mig. ”Att gå längs en gata i staden bland folket och känna den fadda lukten av kött, som några steg efteråt blir utbytt mot lukten av rena kläder från en tvättomat, ytterligare några steg och luften fylls av doften från nybakat bröd”.
Njutningen, nyanserna, förfiningen i allt. Det lite varmare blodet. Doften av rökelse när hon promenerade längs grusgångarna i en av stadens kyrkogårdar, skuggad från den obarmhärtiga solen av trädens lövverk.

Köld doftar inte, den bedövar. Jag ska ta henne härifrån. Jag lovar.
Certain choses sont éternelles. Vissa val är eviga.