Döden och abborren

Under våra skor låter snön precis som när man kramar en påse potatismjöl i handen. Kylan nyper våra kinder röda. Vi går bredvid varandra, på väg från badhuset till dagiset, när du pekar på ett flygplan som skär genom det grå diset högt ovanför oss.
– Tayyaara! ropar du högt, så att planet ska höra att du sett det.
– Flygplan, svarar jag. Tayyaara.
Du tänker en stund, minns resan, och ser sedan på mig under dina långa ögonfransar. Likt svarta tuschstreck ramar de in dina bruna ögon. Som chilipeppar i risgrynsgröt finns du mitt i den norrländska vintern.
– Jag har en hund i Libanon. De ska hämta den åt mig.
Alternativet att du aldrig får se hunden igen finns inte än. Du litar på dem. De som har lovat att hämta.
– I Libanon, fortsätter du, är alla hus sönder. Utom vårat utan fönster. Jag såg aldrig när bombplanen kom, bara hörde. Här i Sverige har alla hus fönster.
– Blev du rädd när du hörde bombplanen? frågar jag.
– Bara när mamma skrek. Nu skriker inte mamma, ibland hon är ledsen. Då får jag åka till min svenska familj. Där äter jag pannkaka. Med hallonsylt.
– Vi får pannkaka på dagiset idag, svarar jag och du förändras.
Först står du helt paralyserad och blek, sedan kommer skakningarna och ansiktet förvrids helt ljudlöst tills gråten kommer.
– Jag vill inte dö, försöker du pressa fram mellan tårarna och snoret.
Håller om dig tills du blir lugn och självmant stryker bort gråten med baksidan av dina tumvantar. När du är redo fortsätter vi promenera bland de höga snödrivorna.
Tänker på hur det är att vara fyra år och möta döden.
Hon har hjälpt sin morfar med att fylla glasburken med jord och plocka i daggmaskar. Locket har de gjort hål i med spik och hammare, för maskarna behöver luft. Flickan skruvar på det medans morfar drar upp dragkedjan i hennes flytväst. Hon lyfts upp i roddbåten innan han knuffar ut den i vattnet. Morfar sätter sig tillrätta och tar några årtag innan årorna läggs längs båtens sidor. Daggmasken träs på kroken och sjunker sedan långsamt ner i vattnet. Hon lutar sig ut över båtens reling och tittar ner i vattnet. Masken krumbuktar och vrider sig runt kroken. När den inte syns längre väntar de, hon och morfar, tills det rycker i nylonlinan. Vågorna kluckar mot båten och snart kan hon skönja fisken som nappat. Först en svag skugga som växer till en abborre när morfar dragit in hela linan. Den randiga fisken sprattlar vilt när den tappar kontakten med vattnet. Kastar sig själv upp i luften och landar på roddbåtens botten. Gälarna öppnas och stängs med allt längre pauser. Hon tittar länge på fisken. På fjällen som skimrar i grönt och vitt. Två årstider samtidigt. Flickan lyfter upp en plastbalja som ligger bakom henne och fyller den med svalt vatten.
– Abborrens nya hus, säger hon när den hala fisken slinker mellan hennes händer ner i baljan.
Nästa morgon ligger fisken vänd på ena sidan i sin ljusblåa balja. Hon petar lite försiktigt på en av de röda fenorna. De är vassa längst ut i kanten. Fisken guppar till. Sedan blir allt stilla igen. Flickan springer in från verandan till sin morfar. Frågar var abborren har åkt någonstans.
– Den är inte inne i fisken. Fisken har blivit tom, konstaterar hon.
Din vantbeklädda hand lämnar min när vi närmar oss dagiset. Du springer till de andra barnen som är ute på gården i sina overaller och åker pulka i snödrivorna. Genom dagisets fönster ser jag pannkakorna dukas fram.
Dags att gå in.