Ensam i fantasin, som alltid

Kvällen före hade hon vänt blicken mot grannens hus, samtidigt som hon vred om nyckeln i sin ytterdörr. Bakom hans fönster var det mörkt. Det hade gått några dagar sedan hon sist såg till honom. Han som gick med händerna i jeansfickorna och huvudet nedsänkt, öppnade rutinerat dörren till sin bil med inåtvänd blick och verkade inte alls angelägen om att skapa kontakt med någon.
Just den här dagen börjar som alltid med surfplattan placerad bredvid smörgåsarna och tekoppen på köksbordet. Hon stannar till vid en kort notis i nyhetsflödet. Ett grynigt mobilfoto visar en röd bil på ett bärgningsflak. Någon har kört över kajen mitt inne i stadens hamn. Texten konstaterar att en man hittats drunknad i bilen.
Dagen har hunnit tippa över mot sin slutdestination när hon ser honom närma sig. Hon har precis släppt ned soppåsen i tunnan ute på gården. Som vanligt är han klädd i vit t-shirt och svart stickad tröja. Kvällsljuset flödar och hon observerar en svag, men ändå förnimbar glans runt hans person och en antydan till leende i ena mungipan. Den här gången riktar han sin blick mot henne, där bakom sina runda glasögonbågar, och utbrister i ett lågmält ”Hej” när han passerar förbi. Hans röst låter avsevärt längre bort än de fåtal meter som skiljer dem åt. Hon svarar med ett hej och hinner ta några steg mot sin port innan hon instinktivt vänder sig om.
Ingen bil på parkeringsplatsen. Inte en människa i närheten.