Fjälljätten

I skymningen sitter jag vid fönstret och väntar på honom. Jätten. Vet att han ska komma klivande över fjället. Har alltid sett det inuti mig.
Ladusvalorna svirrar där ute. Deras kluvna stjärtfjädrar syns tydligt mot skyn. Buketten som jag har samlat står i en tillbringare på bordet. Ängsblommorna dricker makligt av gårdsbrunnens svala vatten.
Betraktar växternas kronblad, pistiller och alla nyanser av grönt, men har hela tiden fjället i ögonvrån.
Renarna var avvaktande där de stod spridda över ängen. De iakttog mig med en blick lika blank och svart som brunnen på gården medan jag plockade händerna fulla. Mitt klorinblekta nattlinne var lika vitt mot ängens grönska som prästkragarna jag höll i min famn. Innan jag gick in vände jag mig om för att säga hej då till renarna. De slängde ut med sina bakben då de raskt strövade vidare mot fjället och laven. Där myggen inte besvärar lika mycket. Där det blåser.
Jag väntar och ryser till under bomullstyget. Storlommens ödsliga röst hörs utanför. Genom det åldrade fönsterglaset skymtar tjärnen fram mellan de ljusa björkstammarna. Jag kryper ihop i stolen. Storlommen varnar.
Jätten skulle trampa sönder mig när han kliver förbi. Han skulle inte ens se stugan förr än det var för sent. Precis som jag trampade rakt på jordgetingarnas bo under den stora hängbjörken på gården. Pyttesmå runda hål i den mjuka, finkorniga, sandiga marken. Mer än så är jag inte. Inte för en fjälljätte.