Före kullerbyttan

– Är du verkligen säker på det här?
Känner efter med min hand. April är tidig. Grässlänten har hunnit bli varm. Finns visst en plats i solen för den som har viljan att leta och hitta.
Du frågar mig igen, sätter dig sedan på huk och tar fram mobilen.
Lägger mig på rygg, sträcker ut mina armar. Blundar och tänker på något att beundra. Ser dig och himlen. Norrlands guld, så beskrev du mig. Den här eftermiddagen har ljuset en liknande färg.
Har studsat mig fram genom livet. Letar fortfarande efter en trygg hamn. Varje gång vi träffas finns det ögonblick att grabba tag i. Står där, alldeles bredvid dig. Ibland oförberedd, men hoppas ständigt. Märker du det? Att du inte säger vad du vill. Att jag tvekar. Skulle du bli obekväm om jag grät mot din arm? Om jag skrattade? Viskade? Skrek?
Det är inte alltid en slump att vi promenerar tillsammans till tågen. Vi ska båda åt varsitt håll och du brukar nynna när vi går bredvid varandra, förmodligen någon låt som du spelar med ditt band. Din sångröst är behaglig.
Du är glad att det blivit april, jag över att stå lite för nära dig och titta i din mobil. En av bilderna du tog på mig den där eftermiddagen blev du kär i. Säger du. Var det bara fotografiet? Skulle du låta mig ställa den frågan? Jag har hört att du provar på allt. Flera gånger.
Men vad händer när du öppnar blicken och ser någon du inte förväntat dig?
Vill inte se dig besvärad.
Det är jag säker på.
Men min kullerbytta är redo, för dig.