Handen i glastanken

Låset till galleriet är gammalt och visar sig vara lätt att dyrka upp. Även om det ger John ett visst besvär att utföra alla momenten med enbart vänster hand. Högra armen slutar vid handleden och är inlindad i kompresser och gasbinda. Stumpen skymtar fram från och till under den exklusiva kavajens ärm. Fantomsmärtorna kommer och går i vågor. Ibland kan han svära på att han känner föremålen, att han tar på dem med den borttagna handen. Hjärnan minns fortfarande.
På dörrens glasfönster är en skylt upptejpad. ”Det målande objektet”, utställningsprojektets namn ropas ut i stora svarta bokstäver. Under titeln finns konstnärens namn. Philip, hans vän.
Det är alldeles tyst inne i galleriet och gatlyktorna utanför ger utställningslokalen ett blekt ledljus. Mitt i rummet står en glasbehållare placerad på en fyrkantig pelare. Där ligger den. Formalinet har färgat hans hand gul och den är dissekerad på ovansidan med fullt synliga senor och knogar. John kränger av sig ryggsäcken och stoppar omsorgsfullt glasbehållaren med sitt innehåll där i. För varje steg han sedan tar kluckar det inifrån ryggsäcken. På väg ut stannar han vid galleriets röda gästbok och lämnar ett meddelande. Med spretig handstil skriver John om sin uppskattning inför Philips utställning, men handen i glastanken är hans och nu tar han tillbaka den.
John var student och kroniskt utan pengar innan allt detta satte igång. Philip hade skänkt honom största delen av sitt konstnärsstipendium för att genomföra utställningen. Villkoret var att John skulle operera bort sin högra hand. Ett falskt läkarintyg gav John dessutom en ansenlig summa i invaliditetsersättning från försäkringsbolaget. Han hade inte ens behövt träffa läkaren som skrev på pappren. Bara sätta in pengar på läkarens privata konto.
– Det är den här idén som inte vill lämna mig innan den är genomförd, hade Philip exalterat förklarat, jag vill använda en hand som pensel. Målningarna ska bli så autentiska som möjligt, därför behöver jag en högerhand. Är ju själv högerhänt.
– Var kommer jag med in i bilden, vill du ha min hand eller? hade John skämtat.
– Ja, du är den ende jag känner som är tillräckligt skruvad för att gå med på det.
Premedicineringen bestod av stolpiller och en spruta med lugnande medel, rakt i lårmuskeln. Det hade spänt längs hela benet när vätskan sprutades in.
Philips bror var läkarstudent. Gjorde allt så som han nyss blivit lärd. Steg för steg. Noggrant. Det var första gången brodern skulle få chansen att såga och skära i en levande människa, utan någon annans guidning. John visste egentligen inte så mycket mer. Bara det Philip berättat om sin bror.
Lokalbedövningen i armen blockerade nästan all känsla.
– Bedövningen tar bara ner till benhinnan, resten kommer du att känna, hade brodern förklarat för John innan ingreppet.
Den knastrande känslan när operationsinstrumentet arbetade sig igenom delarna i handleden fanns fortfarande kvar i Johns kropp.
Från galleriet är strategin att direkt ta sig till Förenta staterna. Han hade läst om deras forskning. Humanoida proteser sammankopplade via microchip med kroppens egna nervsystem. John ska söka upp det forskarteam som specialiserat sig på sådant. Nu när han ägde tillräckliga medel att betala dem för att återuppväcka liv i hans bortopererade hand. Sedan kunde han påbörja sin egen konstnärskarriär i New York. Staden där allt skulle hända.
Målningar gjorda med en protes som styrdes av microprocessorer måste bara fånga en stor publik.
”Skulle det synas någon skillnad på de målningarna, jämfört med de gjorda med en hand styrd enbart av hjärnans impulser”, undrar John intresserat för sig själv i taxin på väg mot flygplatsen, ”hur främmande skulle den kännas för min kropp, för min hjärna? Skulle den börja måla sina egna motiv?”
Han letar upp utrikesterminalen och flight 341:s check in. Med businessclassbiljetten i handen sätter John sig i en av de stela sofforna i krom och mörkblått tyg. Väntar på avgången. På ytan en bland andra välklädda yngre män, förmodligen på väg i något affärsärende av klädseln att döma. John ser sig själv förmer än så när konstvärlden snart skulle vara synonymt med hans eget namn.
När det börjar närma sig ombordstigning samlas plötsligt ovanligt mycket säkerhetspersonal vid biljettkontrollen.
”Det är väl något nytt terroristhot” gissar han för sig själv och räcker fram sitt boardingcard.
Höger hand är minutiöst inlindad och nerpackad i den anonymaste väska han kunde hitta. En i högen bland tusentals andra passagerares bagage. Ingen chans i världen att de skulle lägga märke till den hade han konstaterat.
Flight 341 skulle avgå enligt planerad tid, men med ett ledigt passagerarsäte.