Hon med mobilen

Solen dröjer sig kvar över staden när årets längsta kväll svalnar. I detta ljus vandrar hon längs stadsgatan. Midsommar, natten då allt vänder. Blicken i mobilen medans hon väjer för alla hon möter. Midsommarkrans av björkris på huvudet och kompisens kofta svept om sig. Kompisen hade tagit med sig två koftor. Lånat ut den blommiga, som nu fladdrar som en mantel när hon springer över vägen och parerar för de tutande bilarna. Hon bryr sig inte längre. Kompisen svarar inte i mobilen. Hon ringer en gång till. Signaler går fram. Inget mer.
Hon skulle inte druckit ur glaset han gav henne där inne i baren. Allt bara snurrar nu. Men han sa att de skulle få vackra barn tillsammans, som han skulle beundra när han vaggade dem till sömns. Hon var säkert inte den enda som fått höra de replikerna från honom.
Att hon är hungrig och frusen bekommer henne inte längre. Några björkblad från kransen har lossnat och landat i hennes korta, mörka hår. Thaimaten sprider sin doft från de rullande gatuköken längs trottoaren. Från bilar skrålar musiken, samma låtar flera gånger på rad; om att någons färger var blå, någon vill bli kung vid havet, en annan i baren.
Ska midsommarafton vara så här, det är vad hon tänker på.
Mellan två hus, i en trappavsats, sätter hon sig ner med benen i kors. Hem var det för långt att gå och huset var ändå tomt. Alla andra i familjen var ute i sommarstugan. Hennes händer håller om mobilen. Om hon bara kunde få prata med någon. Hon trycker på måfå bland sina kontakter. Kan inte riktigt fokusera på skärmens text. Signaler går fram.
”Hej! Är det du?”  Det är farmors röst. Alltid så trygg.
”Vi är ute på landet, alla här hälsar till dig! Vad sa du? Hör dig inte. Här är så dålig täckning.”
Samtalet går från knastrigt till brutet. Batteriet lyser rött. Hon blundar. Ser det dukade långbordet där ute på gården. Midsommarstången som farfar rest vid slänten ned till vattnet. Hur hennes systerdotter rultar fram på gräsmattan och sträcker upp händerna till sin pappa. 
Allt som finns kvar att fästa blicken på när hon öppnar ögonen är den mörka väggen vid trappan. Ovanför skymtar himlen. Fortfarande lika klar som en eftermiddag. Ett flygplan passerar och lämnar en lång strimma av rök efter sig.
Jag borde valt middagen på landet i stället, tänker hon, där finns värmen och ingen som bjuder på konstiga drinkar.
Farmoderns glada röst finns fortfarande kvar hos henne, trots det avhuggna samtalet. Hon reser sig upp, stapplar ner för trappan och fortsätter promenera längs trottoaren. Stegen blir allt motigare. Hon närmar sig ett gathörn och blir tvungen att luta sig mot närmaste fasad, fumlar med mobilen som visar det allra sista tunna röda strecket på batterisymbolen. Lyckas med att knappa in de tre siffrorna.
Ett. Ett. Två.
Hon uppfattar att den lugna stämman frågar var hon ringer ifrån, tittar upp och ser skylten på fasaden. Lyckas tyda namnet och siffrorna. Läser dem högt för personen där på andra sidan samtalet. Sedan slocknar allt. Rösterna från de som sett och rusar fram till gathörnet når henne inte.