Innan de korta regnen

Ungen slumrar lätt. Har rullat ihop sig, tätt intill Kamuniaks kropp. Inte längre alert, inte längre vaksam. Bara eskorterad och beskyddad. De vilar tillsammans under ett träd som doftar mint. Den svala skuggan ger en välkommen frist från den skarpa eftermiddagshettan. De ska stanna här tills de korta regnen börjar. Det råder ett spänt lugn, just innan de kraftiga stormarna bryter ut. Alla samlar på kraft.
Kalvens bruna kropp skiftar i grått av det varma dammet som lagt sig. Sanden får den att nysa då vinden virvlar upp de små kornen från marken. Det är nödvändigt att skärpa luktsinnet. Överlevnad hänger på det.
Den välsignade. Kamuniak. Om hon egentligen har ett annat, eget namn vet ingen. Hon fick namnet av byns invånare då de fick se den kompromisslösa ömheten hon utvecklat för den skira oryxantilopen. Människorna håller sig på behörigt och tryggt avstånd från henne och kalven, som också skulle ha sprungit undan Kamuniak om den levt i flock med de sina. Lärt sig av dem, istället för henne.
En skalbagge med långa antenner skapar en skugga som rör sig över kalvens ansikte. Skuggan bär med sig lukten av mint från trädet när den sveper förbi. Antilopen sträcker sig efter insekten, följer den med blicken, men reser sig inte upp. Ungen är svag av hunger och kommer inte att överleva en till dag utan mat.
Kamuniak har under hela dagen inte gått längre än fem meter från sin skyddsling. Det måste vara ett tecken. I byn pratas det om någon form av underverk. I dagar har de båda svultit medan de väntat. På regnen och växterna som då frodas efter torrperioderna. På växtätarna, som lockar till sig rovdjuren.
Den bräckliga ungen hon adopterat ligger mellan hennes ben, dess långa och smala öron fladdrar till ibland, medan Kamuniak vakar. Kalven är för svag för att kunna stå upp, men slickas varsamt ren av lejoninnan. Det är antingen det eller lämna den ensam att dö. Hon registrerar vaket varenda rörelse där de vilar, även ljusets skiftning tills färgerna försvinner och lämnar omgivningen grå.
Kamuniak reser sig plötsligt från platsen under trädet. Hon har fått vittring på några vårtsvin i närheten och lämnar det lilla barnet för att jaga. Hon kommer att återvända till trädet inom kort och fortsätta hålla koll.
Det prasslar till bland de torra löven och den ensamma ungen vaknar till. Känner så väl igen lukten, densamma som Kamuniaks. Aningen starkare, aningen fränare. Kalven är inte längre rädd för den lukten, inte ens vaksam när det främmande lejonet spänner bakbenen inför språnget.