Längs spåret

Hans gråsprängda hår är uppsatt i en knut. Klädd i figursydda byxor och kavaj, med glasögon i klassiskt snitt och prydligt vaxad mustasch, drar han sin stora hjulförsedda väska längs centralstationens avlånga hall. Framme vid automaterna skriver han ut sin biljett och kollar informationen på stationens displayer.
Visningen av senaste kollektionen här i Köpenhamn hade gått över förväntan. Mycket applåder. Efteråt, bland brickorna med champagneglas och snittar, skymtade någon förbi. En person han känt förut. Eller någon som liknade den mannen. Efter en lång tid med smekningar och skrik kom separationen. Ingen av dem orkade längre. Att mannen, så här flera år efteråt, stått där på visningen; var det en slump? Ville han återuppta kontakten? Fortsätta kontrollera relationen? Eller var det bara ett hjärnspöke? Mannen var hur som helst försvunnen innan de ens hunnit prata med varandra där i minglet. Fortfarande kvar i tankar och minnen fortsätter han framåt på centralstationen, bland butiker i små, låga lådor. Hamburgare, apotek, pizza, skomakare, blommor, kiosker och växlingskontor tätt samlade. Han lyckas väja abrupt för ambulanspersonal med bår som rutinerat tar hissen ner till perrongerna.
Hans stövlars smala, höga klackar ger ifrån sig ekon som studsar mellan de röda tegelväggarna och nitade järnbalkarna. Ljudet ackompanjeras av ett hudskall, hela vägen upp till det inglasade taket. En doft av uppvärmda baguetter sprids i hallen. Hans ena hand, med klanderfritt målade naglar, greppar om axelremsväskan som ligger mot höften. 
Resenärerna, de flesta med stora lockförsedda kaffemuggar i ena handen, tar sig målmedvetet ner till plattformarna. Några nyanlända stannar upp, i myllret av förbipasserande människor och resväskor, och vecklar ut sin papperskarta över centrala Köpenhamn. 
Praktisk sak, fortfarande i bruk, konstaterar han för sig själv.  
Mitt i allt detta strövar duvorna omkring och fungerar likt renhållare då de plockar upp skräp från golvplattornas mönster av cirklar, kvadrater och trianglar. Då och då flaxar duvorna iväg för att smidigast ta sig fram genom den långa hallen och väjer för flaggorna som hänger längs var sida av stationen.
Han passerar de få sittplatser som finns till för de som väntar. Några träbänkar mellan rulltrapporna. Nere på perrongen står några barn med sina nallar och väskor tätt mot kroppen. Kramar utbyts från resenärer som anländer och ger sig av. Hej då och Välkommen. Ambulanspersonalen rusar snabbt förbi igen, nu med en äldre man inlindad i filt och fastspänd på båren. Själv lyfter han upp sin tunga väska i tåget som snart ska avgå. Andra passagerare trycker sig artigt mot sittplatserna för de som vill passera längs mittgången. Dörrarna stängs och det börjar röra på sig i en lugnt ökande takt. Där till vänster är hans nummer. Bredvid en äldre kvinna.
– Så det här är min plats, ler han mot henne.
– Ser du väl. Stolen är ju tom.
Hennes ton är kort. 
– Jag tänkte … om du kanske väntade på någon.
– Varför skulle jag det?
– Många reser ju tillsammans.
– Inte jag. Inte denna gång.
Han trycker in sin väska i utrymmet bakom deras platser.
– Brukar du resa ofta? fortsätter han, vänligt nyfiken på sin medresenär.
– Förut ja. Men inte nu.
– Ska du långt?
– Nog pratat. Osynliga mannen åker alltid tåg. Och lyssnar på mig.
Han sätter sig tillrätta och möter hennes blick.
– Jag vet precis hur det känns. Han följer efter mig också.