Öde i kosmos

Fem. Fyra. Tre. Två. Ett och vi lämnar marken.
Det börjar med att allt skakar. Jag pressas mot liggstolen och blir dubbelt så tung. Känns det som. Kan inte göra något annat än att övervaka instrumentpanelen.
Nio minuter har passerat. Motorerna stannar abrupt och allt bromsar in. Det blir helt tyst. Fullständigt makalöst. Något jag aldrig ens varit i närheten av. Kopplar loss mig från liggstolen. Svävar. Roterar. Tyngdlös i en tub. Det finns inget upp och ner här. Tar mig till ett litet fönster. Ser Tellus. Det blåa klotets böjda horisont. Molnen som sveper över Stilla havet och Atlanten. Att varannan timme passera över nattbelysta städer, varv efter varv, visar på hur mycket energi som skapas och förbrukas. Ständigt.
Och runtomkring planeten: det oändligt svarta.
Kontrollrummet till kosmonaut Yelena. Vi har än en gång lyckats med dockningen.
Nyheterna vill veta hur ni mår. Kopplar in journalisten.
De ser allt vi gör här inne. Som att flyta i ett akvarium. Allt har en praktisk funktion. Planerat och genomgånget. Ingenting är onödigt eller lämnat åt slumpen att styra över.
Kosmonaut Yelena till kontrollrummet. Kliver in i rymddräkten. Nu är det dags att förbereda verksamheten utanför kapseln.
Att i rymddräkt ge sig ut från farkosten är så mycket mer ansträngande än en promenad, trots att den utspelar sig i ett tyngdlöst och tyst universum. Eller just därför. Promenad är ett alldeles för litet ord för att beskriva resans höjdpunkt.
Kopplar fast mig. Luckan är öppen. Känner mig uppspelt. Nervös. Sårbar. En centimeterstor meteorit kan krocka med mig när som helst. Som ett pistolskott.
Tittar genom visiret och speglingen tittar tillbaka på mig.
Hör ni mig? Detta är kosmonaut Yelena till kontrollrummet. Jag svävar inne i dräkten och ut genom luftslussen. Syretuberna är aktiva. Har nu lämnat farkosten. Orkaner och blixtar sveper fram över jordklotet. Snön på de högsta bergen syns tydligt. Storstäderna och oceanerna. Allt på planeten är så smått, nästan ingenting alls.
Även om det har hunnit passera enorma mängder mil sedan jag flutit ut ur farkosten känner jag mig helt lugn. Här snurrar jag runt kapseln, som sveper runt jordklotet, som kretsar i en bana kring solen.
Varv efter varv.
Är sömnig nu. Berätta för Valentina. Förresten, hon vet.
Yelena till kontrollrummet. Är stillastående. Jag har släppt allt, men kämpar fortfarande emot. Ser ingenting alls. Gick in i månens skugga och tänkte på flygande tefat, parkerade i dess kratrar. Har inte längre något kvar att förlora, här uppe. Långt över världen. Jag är fri nu.
Kontrollrummet till kosmonaut Yelena. Din kropp är orörlig på höger sida. Kan du uppfatta oss, Yelena? Bekräfta.
Tyst.
Kontrollrummet här igen. Mår du bra? Du har troligen fått en blödning i hjärnan.
En ny röst fyller hennes hjälm.
Yelena, min sputnik, det är Valentina. Hör du mig, reskamrat?