På riktigt

Hon slängde ifrån sig den fuktiga handduken. Kroppen var nu torr, så underkläderna drogs lätt över ben och armar. Sedan de synliga plaggen. Snart redo för roll, representation och granskning. Placerad i det fack där de yttre attributen fungerade som ett passerkort. 
”Varför gör jag detta, tänkte hon, alltid samma trista samtal mellan egoister. Ingen lyssnar, alla tävlar om att höras.”
Sist på med ytterkläderna som stängde ute kyla, blåst och regn. Lagret som skalades av inomhus.
Hon längtade efter sin segelbåt. Att bege sig bort. Det var där hon hörde hemma. Där allt var på riktigt. Väl ute på vattnet fanns barndomsminnet, alltid på styrbord sida. Lotsande framåt.
Bästa vännen som smyger med henne in i sin mammas sovrum. Den starkt lysande taklampan som de släcker. De små lamporna på var sida om den stora sängen räcker som ledljus. De är inte längre i en säng, i en lägenhet, i en miljonprogramsförort. De två är nu ombord på ett skepp mitt ute på öppet hav. Omkring dem sveper vindarna längs fartyget. Det stormar. Bästisen sätter sig i fören. Styr. Väjer för vågorna. Själv skopar hon upp vatten som sköljt in på däck. Kastar ut det över relingen. Tillslut mojnar det. Bästisens mamma kikar in genom dörren de stängt och tänder taklampan. 
– Vill ni ha bullar? 
Nästa kväll försöker de kliva ombord på skeppet igen, men det fortsätter bara att vara en säng. Men för henne har drömmen om en egen båt börjat.
Än en gång stod hon nu framför åhörare, rutinerat leende i sin kostym och önskar sig bort, till sin fristad. Bara hon och havet. Hon såg det så tydligt, mitt bland alla de andra kostymklädda; vågorna som gungar spegelblankt och tryggt eller dundrar massivt framåt med täta skumstrimmor. 
Båten. Hennes eget skyddsrum mot denna konstruerade värld. Och alltid med bullar i pentryt.