Ses om något år

Lysrörens kalla sken speglas i sjukhuskorridorens blankpolerade golv. Hon hör dämpade röster i de stängda rummen. Ett maskinellt tickande från apparater någonstans. Det svider i armvecket efter blodprovet hon nyss tagit. Under huden avtecknar sig en blodådra som en svagt blå linje.
Är det något allvarligt de har upptäckt eftersom jag var tvungen att ge ytterligare prover?
Prover de inte tog så ofta. Det var så de hade sagt.
Hon förbereder sig för svaret om två veckor. Utifall att.
Skyltarna som guidar till de olika avdelningarna är tryckta med ett linjärt typsnitt. Raka svarta bokstäver. Inte ens en serif som utsmyckning konstaterar hon med sin yrkesblick.
Hennes mun är torr när hon lämnar det enorma byggnadskomplexet och går mot busshållplatsen. Tiden i väntrummet hade byggt på hennes oro inför nålsticket. Väl inne i undersökningsrummet kunde hon inte annat än att koncentrera sig på hur en kanyl känns inuti en blodådra. Främmande. Den borde inte vara där.
Genom bussens stora vindrutor betraktar hon trafiken. Allt är på väg till någonting. Från någonstans.
Precis vid en av hållplatserna finns en affär för skivsamlare. En man i keps och mörkgrå jacka vänder sig om från dess skyltfönster. Stiger på bussen. Han stannar till i mittgången.
– Ursäkta, vi känner väl inte riktigt varandra, men visst är du från Umeå?
Hon möter den uppmuntrande minen han ger henne. Som om han är glad över att se henne igen. Det är något bekant över honom.
– Ja, jag känner igen dig också.
Han tar av sig kepsen och sätter sig ner bredvid henne.
– Jag måste placera dig, säger han, gick du i samma klass som Moa och dem?
– Nej, klassen ovanför.
Han skrattar till. Minns.
– Med Lina, ja. Hon umgicks ju med de berömda Niemis. Eller ska vi säga de ökända?
– Lina var tillsammans med David Niemi där ett tag, konstaterar hon.
– Jag var med i ett ungdomsparti samtidigt med Lina, det var så jag lärde känna henne.
– Är du politiskt aktiv?
– Inte nu längre, det där var när jag var ung och hade ideal, skrattar han.
– Du bor här i Stockholm?
– Ja, jag flyttade hit för fem år sedan med min före detta flickvän.
Hon minns nu. Hans entusiasm inför att spela in sina egna låtar. I en riktig studio. Det skulle bli en present till hans flickvän. Det var förra gången de träffades, på rådhustorget i Umeå. Han var på väg till studion och hon mot Vasaplan för att ta bussen hem.
Lyssnar den flickvännen fortfarande på de låtarna? kommer som en flyktig tanke hos henne.
– Jag jobbar numera i IT-branschen som alla andra; projektledare, fortsätter han.
– Och jag med formgivning.
Ser han en fortsättning på det här?
– Har du visitkort?
– Har inget på mig, men har du papper och penna?
Han plockar upp sin smartphone. Senaste modellen.
– Pojkleksak, ler han och lägger in hennes namn och e-post adress. Stoppar sedan ner mobilen i sin jackficka och ger henne sitt visitkort.
– Skriv gärna.
Han vill fortsätta hålla kontakt!
Hon läser på visitkortet han gett henne.
– ”Business developer”, engelsk titel. Är företaget internationellt?
– Vi har kontor i London och i Cannes, jag siktar på att komma dit. Cannes verkar inte helt fel.
Bussen stannar vid Slussen och han reser sig från sätet.
– Nu måste jag av här, hej.
– Ha det bra! hinner hon säga innan bussens dörrar stängs igen med ett pysande.
Sådant händer bara på film, att människor träffas så här.
Bussen fortsätter och hon saknar redan hans uppmärksamhet. Dagen därpå skickar hon frågan till honom. Ska de ses över ett fika?
Det blir till en förväntan följande morgnar: kolla igenom alla nya meddelanden. Men de är alltid fel. Fel person, fel innehåll. Fel bokstäver till henne.
Det är då telefonen ringer. Från receptionen.
– Jag har en kille här med ett paket till dig. Vilken våning sitter du på?
Tanken ilar kvickt till i magen innan hon hinner stoppa den. Hon blir varm om kinderna.
Han vet ju bara var jag jobbar, inte var jag bor.
När paketet kommer fram till henne ser hon redan på kartongen vad det är. Hörlurarna som hon hade pratat med sin chef om att beställa. Punkligt levererade, precis på dagen.
Det var bara en helt vanlig måndagsmorgon på bussen, och vi råkade bara av en slump träffa på varandra. Ingenting annat.
Men hon kan inte låta bli det. Att hålla utkik efter en keps och mörkgrå jacka när hon två veckor senare reser från sjukhuset med provsvaren i sin väska. Hon sträcker lite på sig varje gång bussen stannar vid en hållplats och tar upp passagerare.
Vintern har hunnit bli till nästa när hon kliver av bussen och ska gå in i skivaffären. Hon är på jakt efter ett lp-omslag som hon vill rama in. Då står han där och ger henne en kram. Är lika glad som förra gången han får syn på henne. Undrar hur det är. Frågar vad hon gör. Samma svar igen till honom.
– Jaa, it’s all coming back to me now, säger han med en gest av att samla in hennes ord till sig med sina armar.
Ringen i guld glimmar till på hans vänstra hand.
Själv har han bytt arbetsplats, men arbetar fortfarande som projektledare.
– Vi ses väl om något år igen då, avslutar han när orden har svävat färdigt i luften mellan dem.
Hon låter bli svaret. Att det inte behöver gå år mellan gångerna de möts.
– Ja, vi gör nog det, ler hon och öppnar dörren till affären.