Vantarna tillbaka

Hennes förväntan stegras i takt med gnisslet från tunnelbanevagnens inbromsning. Ett raspigt mummel hörs från högtalarna i taket. Vagnen stannar vid perrongen. Passagerare börjar synkroniserat knuffa sig ut och tränga sig in. Klungan luktar vinter och mentol.
Händerna har blivit varma. Hon tar av sig vantarna, lägger dem i sin famn. Den här morgonen klumpar som vanligt ihop sig tillsammans med alla andra morgnar. Blir till en enda lång, anonym transportsträcka.
Reklamaffischerna ovanför fönstren har hon redan läst flera gånger om. De fuktiga vantarna sprider en svag fläck på hennes byxor. Ännu är det några stationer kvar tills han brukar kliva in i tunnelbanevagnen. Hennes blick söker. Den stannar vid reflektionen av hennes ansikte.
Hjulen skär mot skenorna. Vagnen stannar än en gång. Hon letar, men sitter still. Där är han. I hans hår blänker snöflingorna. Den här morgonen ler han när han får syn på henne. Som om De, ännu outtalat, redan finns. Med självklara steg sätter han sig mittemot henne. Hon hejdar sin impuls att betrakta honom närgånget, tittar ner på sina vantar. Sneglar mot hans händer.
Han har sin breda ring på vänster tumme. Idag som alla andra dagar.
I morgon, tänker hon, då ska jag börja prata.
Vagnen saktar in vid en ny station. Hon reser sig upp, fokuserar på dörrarna. Kvar ligger vantarna på golvet. Hon vänder sig om och han ska precis sträcka sig fram och räcka henne dem då människor börjar trängas mellan sätena. Mellan de två. Dörrarna slår igen. Hon hinner se genom vagnens fönster att han stoppar vantarna i sin jackficka.
I morgon kommer mina händer att bli varma igen, tänker hon och parerar bland människorna i morgonrusningen.