Öde i kosmos

Fem. Fyra. Tre. Två. Ett och vi lämnar marken.
Det börjar med att allt skakar. Jag pressas mot liggstolen och blir dubbelt så tung. Känns det som. Kan inte göra något annat än att övervaka instrumentpanelen.
Nio minuter har passerat. Motorerna stannar abrupt och allt bromsar in. Det blir helt tyst. Fullständigt makalöst. Något jag aldrig ens varit i närheten av. Kopplar loss mig från liggstolen. Svävar. Roterar. Tyngdlös i en tub. Det finns inget upp och ner här. Tar mig till ett litet fönster. Ser Tellus. Det blåa klotets böjda horisont. Molnen som sveper över Stilla havet och Atlanten. Att varannan timme passera över nattbelysta städer, varv efter varv, visar på hur mycket energi som skapas och förbrukas. Ständigt.
Och runtomkring planeten: det oändligt svarta.
Kontrollrummet till kosmonaut Yelena. Vi har än en gång lyckats med dockningen.
Nyheterna vill veta hur ni mår. Kopplar in journalisten.
De ser allt vi gör här inne. Som att flyta i ett akvarium. Allt har en praktisk funktion. Planerat och genomgånget. Ingenting är onödigt eller lämnat åt slumpen att styra över.
Kosmonaut Yelena till kontrollrummet. Kliver in i rymddräkten. Nu är det dags att förbereda verksamheten utanför kapseln.
Att i rymddräkt ge sig ut från farkosten är så mycket mer ansträngande än en promenad, trots att den utspelar sig i ett tyngdlöst och tyst universum. Eller just därför. Promenad är ett alldeles för litet ord för att beskriva resans höjdpunkt.
Kopplar fast mig. Luckan är öppen. Känner mig uppspelt. Nervös. Sårbar. En centimeterstor meteorit kan krocka med mig när som helst. Som ett pistolskott.
Tittar genom visiret och speglingen tittar tillbaka på mig.
Hör ni mig? Detta är kosmonaut Yelena till kontrollrummet. Jag svävar inne i dräkten och ut genom luftslussen. Syretuberna är aktiva. Har nu lämnat farkosten. Orkaner och blixtar sveper fram över jordklotet. Snön på de högsta bergen syns tydligt. Storstäderna och oceanerna. Allt på planeten är så smått, nästan ingenting alls.
Även om det har hunnit passera enorma mängder mil sedan jag flutit ut ur farkosten känner jag mig helt lugn. Här snurrar jag runt kapseln, som sveper runt jordklotet, som kretsar i en bana kring solen.
Varv efter varv.
Är sömnig nu. Berätta för Valentina. Förresten, hon vet.
Yelena till kontrollrummet. Är stillastående. Jag har släppt allt, men kämpar fortfarande emot. Ser ingenting alls. Gick in i månens skugga och tänkte på flygande tefat, parkerade i dess kratrar. Har inte längre något kvar att förlora, här uppe. Långt över världen. Jag är fri nu.
Kontrollrummet till kosmonaut Yelena. Din kropp är orörlig på höger sida. Kan du uppfatta oss, Yelena? Bekräfta.
Tyst.
Kontrollrummet här igen. Mår du bra? Du har troligen fått en blödning i hjärnan.
En ny röst fyller hennes hjälm.
Yelena, min sputnik, det är Valentina. Hör du mig, reskamrat?

Åke sov

Den förinspelade rösten spelas automatiskt upp i tunnelbanevagnen:
– Nästa Åkeshov. 
Tåget närmar sig stationen. Saktar in.
– Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av, fortsätter rösten.
Dörrarna öppnas. Flickan ändrar sin sittställning, tittar på människorna som kliver på.
– Mamma, när man går in i tåget, vad ska man tänka på då?
Inget svar.
Flickan börjar spana efter nya saker att upptäcka. Studerar perrongen. Läser noggrant bokstav efter bokstav på skylten precis utanför vagnen.
– Mamma.
Kvinnan bredvid flickan sitter försjunken i skenet från sin mobil. Ännu inget svar.
– Mamma. Jag trodde det hette ”Åke sov”.
Flickan ler. Fortfarande inget svar från mamman.
Dörrarna stängs. Tåget börjar röra på sig. Flickan trycker sitt ansikte mot fönsterrutan. Hennes huvud och blick rör sig allt snabbare när tåget accelererar. Mamman stryker förstrött med sin hand längs dotterns arm. Fortfarande med allt fokus på mobilen.
Bakom sig lämnar de Åke. Han fortsätter att sova. Djupt.

På riktigt

Hon slängde ifrån sig den fuktiga handduken. Kroppen var nu torr, så underkläderna drogs lätt över ben och armar. Sedan de synliga plaggen. Snart redo för roll, representation och granskning. Placerad i det fack där de yttre attributen fungerade som ett passerkort. 
”Varför gör jag detta, tänkte hon, alltid samma trista samtal mellan egoister. Ingen lyssnar, alla tävlar om att höras.”
Sist på med ytterkläderna som stängde ute kyla, blåst och regn. Lagret som skalades av inomhus.
Hon längtade efter sin segelbåt. Att bege sig bort. Det var där hon hörde hemma. Där allt var på riktigt. Väl ute på vattnet fanns barndomsminnet, alltid på styrbord sida. Lotsande framåt.
Bästa vännen som smyger med henne in i sin mammas sovrum. Den starkt lysande taklampan som de släcker. De små lamporna på var sida om den stora sängen räcker som ledljus. De är inte längre i en säng, i en lägenhet, i en miljonprogramsförort. De två är nu ombord på ett skepp mitt ute på öppet hav. Omkring dem sveper vindarna längs fartyget. Det stormar. Bästisen sätter sig i fören. Styr. Väjer för vågorna. Själv skopar hon upp vatten som sköljt in på däck. Kastar ut det över relingen. Tillslut mojnar det. Bästisens mamma kikar in genom dörren de stängt och tänder taklampan. 
– Vill ni ha bullar? 
Nästa kväll försöker de kliva ombord på skeppet igen, men det fortsätter bara att vara en säng. Men för henne har drömmen om en egen båt börjat.
Än en gång stod hon nu framför åhörare, rutinerat leende i sin kostym och önskar sig bort, till sin fristad. Bara hon och havet. Hon såg det så tydligt, mitt bland alla de andra kostymklädda; vågorna som gungar spegelblankt och tryggt eller dundrar massivt framåt med täta skumstrimmor. 
Båten. Hennes eget skyddsrum mot denna konstruerade värld. Och alltid med bullar i pentryt.

Längs spåret

Hans gråsprängda hår är uppsatt i en knut. Klädd i figursydda byxor och kavaj, med glasögon i klassiskt snitt och prydligt vaxad mustasch, drar han sin stora hjulförsedda väska längs centralstationens avlånga hall. Framme vid automaterna skriver han ut sin biljett och kollar informationen på stationens displayer.
Visningen av senaste kollektionen här i Köpenhamn hade gått över förväntan. Mycket applåder. Efteråt, bland brickorna med champagneglas och snittar, skymtade någon förbi. En person han känt förut. Eller någon som liknade den mannen. Efter en lång tid med smekningar och skrik kom separationen. Ingen av dem orkade längre. Att mannen, så här flera år efteråt, stått där på visningen; var det en slump? Ville han återuppta kontakten? Fortsätta kontrollera relationen? Eller var det bara ett hjärnspöke? Mannen var hur som helst försvunnen innan de ens hunnit prata med varandra där i minglet. Fortfarande kvar i tankar och minnen fortsätter han framåt på centralstationen, bland butiker i små, låga lådor. Hamburgare, apotek, pizza, skomakare, blommor, kiosker och växlingskontor tätt samlade. Han lyckas väja abrupt för ambulanspersonal med bår som rutinerat tar hissen ner till perrongerna.
Hans stövlars smala, höga klackar ger ifrån sig ekon som studsar mellan de röda tegelväggarna och nitade järnbalkarna. Ljudet ackompanjeras av ett hudskall, hela vägen upp till det inglasade taket. En doft av uppvärmda baguetter sprids i hallen. Hans ena hand, med klanderfritt målade naglar, greppar om axelremsväskan som ligger mot höften. 
Resenärerna, de flesta med stora lockförsedda kaffemuggar i ena handen, tar sig målmedvetet ner till plattformarna. Några nyanlända stannar upp, i myllret av förbipasserande människor och resväskor, och vecklar ut sin papperskarta över centrala Köpenhamn. 
Praktisk sak, fortfarande i bruk, konstaterar han för sig själv.  
Mitt i allt detta strövar duvorna omkring och fungerar likt renhållare då de plockar upp skräp från golvplattornas mönster av cirklar, kvadrater och trianglar. Då och då flaxar duvorna iväg för att smidigast ta sig fram genom den långa hallen och väjer för flaggorna som hänger längs var sida av stationen.
Han passerar de få sittplatser som finns till för de som väntar. Några träbänkar mellan rulltrapporna. Nere på perrongen står några barn med sina nallar och väskor tätt mot kroppen. Kramar utbyts från resenärer som anländer och ger sig av. Hej då och Välkommen. Ambulanspersonalen rusar snabbt förbi igen, nu med en äldre man inlindad i filt och fastspänd på båren. Själv lyfter han upp sin tunga väska i tåget som snart ska avgå. Andra passagerare trycker sig artigt mot sittplatserna för de som vill passera längs mittgången. Dörrarna stängs och det börjar röra på sig i en lugnt ökande takt. Där till vänster är hans nummer. Bredvid en äldre kvinna.
– Så det här är min plats, ler han mot henne.
– Ser du väl. Stolen är ju tom.
Hennes ton är kort. 
– Jag tänkte … om du kanske väntade på någon.
– Varför skulle jag det?
– Många reser ju tillsammans.
– Inte jag. Inte denna gång.
Han trycker in sin väska i utrymmet bakom deras platser.
– Brukar du resa ofta? fortsätter han, vänligt nyfiken på sin medresenär.
– Förut ja. Men inte nu.
– Ska du långt?
– Nog pratat. Osynliga mannen åker alltid tåg. Och lyssnar på mig.
Han sätter sig tillrätta och möter hennes blick.
– Jag vet precis hur det känns. Han följer efter mig också.

   

Hon med mobilen

Solen dröjer sig kvar över staden när årets längsta kväll svalnar. I detta ljus vandrar hon längs stadsgatan. Midsommar, natten då allt vänder. Blicken i mobilen medans hon väjer för alla hon möter. Midsommarkrans av björkris på huvudet och kompisens kofta svept om sig. Kompisen hade tagit med sig två koftor. Lånat ut den blommiga, som nu fladdrar som en mantel när hon springer över vägen och parerar för de tutande bilarna. Hon bryr sig inte längre. Kompisen svarar inte i mobilen. Hon ringer en gång till. Signaler går fram. Inget mer.
Hon skulle inte druckit ur glaset han gav henne där inne i baren. Allt bara snurrar nu. Men han sa att de skulle få vackra barn tillsammans, som han skulle beundra när han vaggade dem till sömns. Hon var säkert inte den enda som fått höra de replikerna från honom.
Att hon är hungrig och frusen bekommer henne inte längre. Några björkblad från kransen har lossnat och landat i hennes korta, mörka hår. Thaimaten sprider sin doft från de rullande gatuköken längs trottoaren. Från bilar skrålar musiken, samma låtar flera gånger på rad; om att någons färger var blå, någon vill bli kung vid havet, en annan i baren.
Ska midsommarafton vara så här, det är vad hon tänker på.
Mellan två hus, i en trappavsats, sätter hon sig ner med benen i kors. Hem var det för långt att gå och huset var ändå tomt. Alla andra i familjen var ute i sommarstugan. Hennes händer håller om mobilen. Om hon bara kunde få prata med någon. Hon trycker på måfå bland sina kontakter. Kan inte riktigt fokusera på skärmens text. Signaler går fram.
”Hej! Är det du?”  Det är farmors röst. Alltid så trygg.
”Vi är ute på landet, alla här hälsar till dig! Vad sa du? Hör dig inte. Här är så dålig täckning.”
Samtalet går från knastrigt till brutet. Batteriet lyser rött. Hon blundar. Ser det dukade långbordet där ute på gården. Midsommarstången som farfar rest vid slänten ned till vattnet. Hur hennes systerdotter rultar fram på gräsmattan och sträcker upp händerna till sin pappa. 
Allt som finns kvar att fästa blicken på när hon öppnar ögonen är den mörka väggen vid trappan. Ovanför skymtar himlen. Fortfarande lika klar som en eftermiddag. Ett flygplan passerar och lämnar en lång strimma av rök efter sig.
Jag borde valt middagen på landet i stället, tänker hon, där finns värmen och ingen som bjuder på konstiga drinkar.
Farmoderns glada röst finns fortfarande kvar hos henne, trots det avhuggna samtalet. Hon reser sig upp, stapplar ner för trappan och fortsätter promenera längs trottoaren. Stegen blir allt motigare. Hon närmar sig ett gathörn och blir tvungen att luta sig mot närmaste fasad, fumlar med mobilen som visar det allra sista tunna röda strecket på batterisymbolen. Lyckas med att knappa in de tre siffrorna.
Ett. Ett. Två.
Hon uppfattar att den lugna stämman frågar var hon ringer ifrån, tittar upp och ser skylten på fasaden. Lyckas tyda namnet och siffrorna. Läser dem högt för personen där på andra sidan samtalet. Sedan slocknar allt. Rösterna från de som sett och rusar fram till gathörnet når henne inte.

Bubblet efteråt

På väg hemåt med ett nostalgiskt leende som länge stannat kvar. Hon betraktar speglingen av det i pendeltågets fönster. Utanför är det disigt, mörkret har nyss börjat lägga sig. Lindas tanke är fortfarande hos den vänliga kvinnan hon nyss träffat på dagens sista pass inom hemtjänsten. Den äldre damen insisterade på att få visa Linda runt i sitt hem efter att de färdigfikat.
– Vi måste ju lära känna varandra, uppmanade hon med förväntan i rösten.
I vardagsrummet stod inramade bilder uppställda på byrån. Porträttfoto på sonen i förskoleåldern. Det var fotot bakom som fick Linda att reagera. Sonen var äldre, i sena tonåren. Hans hår långt, permanentat. Kroppens poserande, minen i ansiktet, allt noga utstuderat framför kameran i en studio. Promotion inför den kommande turnén. Första skivan hade precis släppts och direkt klättrat högst upp på listorna.
– Jaa, skrattar kvinnan, minns den tiden. Såg till att pojkarna fick mat i sig där i replokalen. De tänkte ju inte på annat än den där musiken.
Hon pausar och letar efter orden, som ett efter ett har börjat försvinna, hittar några av dem och fortsätter:
– Nuförtiden ses vi inte så ofta. Han bor på andra sidan jordklotet.
Fotot som Linda betraktar öppnar upp tonåren. Den upptrissade stämningen. Hon och hundratals andra flickor står i kö för att få sin autograf från deras avgudade idol. Kanske en kram. Linda tar mod till sig och frågar efter en kyss. Efter att ha fått vara så nära honom spontanforsar tårarna nedför hennes kinder.
Från olika platser i pendeltåget ljuder de smarta telefonerna. En konstant ström av samtal som påbörjas och avslutas. Perrongerna avlöser varandra. Tåget rycker till och går sakta igång för att sedan öka farten. Passerar förbi några villaområden. En äng med några rådjur som betar i skydd av skogsbrynet. Vagnen skakar till i rälsens skarvar och Lindas minnen hoppar framåt. Hon och en kompis träffas efter jobbet, står i en bar. Småpratar och skrattar om vartannat. En man som de båda direkt känner igen, även utan sitt permanentade hårsvall, kliver resolut fram till dem. Tar för givet att de vet vem han är. Så som brudar alltid gjort. Han trycker sig mot Lindas ben. Väser rutinerat fram orden.
– Tjena tjejer.
Hon tar ett steg bort. Betraktar honom klartänkt. Hennes kompis ger mannen en förundrad blick och Linda kompletterar med ord.
– Ville du något?
Linda granskar speglingen i tågets fönster. Leendet är fortfarande där.

Stärkt och sänkt

Du såg mig. Bjöd in till att sätta mig mitt emot dig innan du skulle tala inför publiken. Vi pratade. Med varandra. Om varandra. Du tycker också om att resa till nya platser. Du har också svårt att lämna ut dig i relationer. På grund av dåliga erfarenheter.
Din yrkesroll har inneburit att leta efter gärningsmän i ett totalt avspärrat och ödelagt centrum. Söka igenom en affärs underklädesavdelning efter de som kan ha gömt sig. Som skulle kunna skada och döda. Dig och andra.
Vi har båda hanterat hot. Något gemensamt. Igen.
Jag har, i mina underkläder, blivit intvingad i en dusch av de som kallade sig mina vänner. Stelfrusen. Av det iskalla vattnet. Och en naturlig reaktion i en övermäktig situation. För att inte göra den värre. För att överleva.
Stärkt av känslan att ha klarat sig. Tagit sig igenom.
Sänkt av känslan att inte kunna lita på andra.
Igen.
Din vilja att söka gemensamma nämnare mellan oss, att spontant bekräfta de vi hittade. Var det början på ett samarbete eller hoppfullt långt ifrån verkligheten?
En relation. Eller ingen.
Efteråt.
Ditt tysta avstånd får mig att krasst nedvärdera sanningen.

Sötman i tomtebloss

– Varför?
Jag vänder blicken mot fönstret efter att hastigt spottat ut frågan. Det är mörkt ute och ljusen i rummet är tända. Lukten av brunnen björkved och fuktig jord är påtaglig. Kan tydligt se reflektionen i fönstret; någon sätter sig ned i stolen mitt emot mig. Rak i ryggen och med sina armar vilande på karmarna.
– Du vet redan svaret.
Tonen i rösten från stolens håll är bejakande.
– Därför att han sa saker till dig. Gnistrande tomtebloss som träffade rakt i din mage.
– Han sa att han bara ville ha min uppmärksamhet, det var ett av de blossen.
– Vad svarade du då?
– ”Den har du redan, vad ska du göra med den?” Han gav mig aldrig något svar.
Betraktar gestaltens skugga i fönstret. Alltid så trygg, alltid så självklar i sina val. Oantastlig. Hur mycket jag än försöker ifrågasätta det som händer skulle det aldrig finnas ett uns av tvivel där. Ryser till, drar upp mina fötter från golvet och kryper ihop i soffan.
– Han lever ju med en annan kvinna, fortsätter jag. Han älskar henne! Jag gråter bara. Ska inte du vara en sådan som vill mig väl? Har sett dig gå bredvid mig ibland. En svart skugga i ögonvrån och jag vet att du är där.
Sänker blicken och känner den välbekanta smaken av salt nå mina läppar.
– Ni var på bio.
Ansiktet som speglar sig i fönstret lutar sig närmare.
– Det var han som frågade dig om ni skulle gå tillsammans. Eller hur?
En hand stryker min arm. Lyfter upp blicken och uppfattar leendet när jag drar efter andan.
– När vi satt där i salongens mörker kände jag värmen från hans kropp. Den pulserade i vågor mot min arm. Han hade en vit t-shirt på sig. Lukten av tvättmedlet han använder stannade i min näsa under hela filmen.
– Ni åt middag efteråt?
– Ja, och drack tjeckiskt öl till. Han berättade om sin flickvän. Han sa att han ville läsa alla böcker hon läser. Timmarna där på restaurangen … efter vi skiljts åt för kvällen, tog mig hem på något sätt, satte mig ner på hallgolvet, fortfarande med ytterkläderna på. Jag var stum, ville ringa honom, kunde inte.
– Den här världens hunger lämnar aldrig kroppen, hade glömt hur det var.
– Han frågade mig om jag också tyckte om hennes, flickvännens, favoritförfattare.
– Är det så, tonen i frågan är eftertänksam, jämför han dig med henne?
– Han visar mig spel hans flickvän gillar, säger att jag också kommer tycka om dem. Han bad mig spela ”Love match” tillsammans med honom på sin mobil. Vi fick sjuttionio procents matchning.
– Sjuttionio! Det var inte dåligt.
Skuggans skratt fyller hela rummet.
– Han och flickvännen fick etthundratio procent, det var vad han sa till mig … efter vi spelat klart. Jag står mig slätt i jämförelse!
– Har han rört vid din kropp ännu?
– En lätt kläm runt min arm när vi stod i en kö. Han log. Hans hand har också vilat på min hand och ingen av oss drog då generat till sig handen.
– Ser du fortfarande inte meningen?
– I att känna så här? Det är som att posta burkar med kattmat till Saturnus. Finns ingen där som tar emot dem, som ens behöver dem. Han är redan älskad. Och älskar.
– Är du inte glad över det? Tänk efter.
En tung hand trycker på min axel.
Ett vinddrag passerar. Upphör precis bakom min rygg. Just utanför mitt synfält. Karmstolen framför mig är tom.
Doften av eld och jord dröjer sig kvar. 

Före kullerbyttan

– Är du verkligen säker på det här?
Känner efter med min hand. April är tidig. Grässlänten har hunnit bli varm. Finns visst en plats i solen för den som har viljan att leta och hitta.
Du frågar mig igen, sätter dig sedan på huk och tar fram mobilen.
Lägger mig på rygg, sträcker ut mina armar. Blundar och tänker på något att beundra. Ser dig och himlen. Norrlands guld, så beskrev du mig. Den här eftermiddagen har ljuset en liknande färg.
Har studsat mig fram genom livet. Letar fortfarande efter en trygg hamn. Varje gång vi träffas finns det ögonblick att grabba tag i. Står där, alldeles bredvid dig. Ibland oförberedd, men hoppas ständigt. Märker du det? Att du inte säger vad du vill. Att jag tvekar. Skulle du bli obekväm om jag grät mot din arm? Om jag skrattade? Viskade? Skrek?
Det är inte alltid en slump att vi promenerar tillsammans till tågen. Vi ska båda åt varsitt håll och du brukar nynna när vi går bredvid varandra, förmodligen någon låt som du spelar med ditt band. Din sångröst är behaglig.
Du är glad att det blivit april, jag över att stå lite för nära dig och titta i din mobil. En av bilderna du tog på mig den där eftermiddagen blev du kär i. Säger du. Var det bara fotografiet? Skulle du låta mig ställa den frågan? Jag har hört att du provar på allt. Flera gånger.
Men vad händer när du öppnar blicken och ser någon du inte förväntat dig?
Vill inte se dig besvärad.
Det är jag säker på.
Men min kullerbytta är redo, för dig.

Flickas pappa

Hon ser bara liten ut, där hon sitter klädd i rosa mjukisbyxor och tröja i samma färg. Tågets säte är ännu för stort, det skulle få plats två av henne där. Tröjan hon bär har tecknade djur på sig, favoriten är en igelkott. Hon klappar den ibland. Det blonda håret är uppsatt i svans. De blå ögonen vill lära sig vad som sker runtomkring henne. Hon har inte förstått allt än, bara att hon måste.
Kvinnan i svart sommarklänning som följt med ombord lägger upp flickans väska på hyllan ovanför sätet och räcker henne färdbiljetterna.
– Kan du hålla i dem medan jag hämtar pappa.
Innan kvinnan går säger hon till flickan att de kommer att ses igen om två veckor.
Pappan kliver på tåget själv och letar upp sin dotter. Han bär en plastkasse i handen. Har svart keps på sin rakade skalle. Tar biljetterna när flickan räcker fram dem åt honom, yttrar några enstaka ord. Luddiga fragment av meningar som hon lärt sig förstå. Ur kassen plockar mannen upp en väl använd cd-spelare. Försedd med stöldmärkningsetikett och kontaktuppgifter till kommunens socialtjänst.
– Kan man lyssna på den nu, här på tåget?
– Vänta, mumlar pappan och stoppar en skiva i spelaren.
Han hjälper henne att sätta på hörlurarna. Flickan följer dem med blicken. Enkom till för deras resa. Hon och pappa.
Han slumrar till efter en stund, med pannan lutad mot ryggstödet framför sig. Det är tidig morgon och de flesta i kupén vilar. Flickan sitter med rak rygg nära det nedfällda bordet, bläddrar i målarboken som också följer med på resan, precis som sagan hon lyssnar på. Tåget åker in i en kurva och pappans kropp ramlar mot flickan.
– Sluta, säger flickan och knuffar på mannen med hela sin styrka när han trycks mot henne av svängen.
Han vaknar till och lutar sig mot sitt ryggstöd. Slumrar till igen.
Tåget stannar för ett kort uppehåll vid en station.
– Ska vi byta tåg här? Pappa?
Inget svar. Han sover djupt. Hon vet att de ska byta tåg. Bara inte när.
– Pappa. Pappa!
Hennes hand. Den räcker inte riktigt till för att få grepp om hans håriga underarm. Hon rycker i den allt vad hon förmår. Han mumlar något som låter snarlikt ett nej. Flickan förstår och gäspar. En konduktör ropar ut över den tysta vagnen när tåget fått upp sin hastighet.
– Biljetterna, tack!
Kvinnan kontrollerar på rutin. Rad för rad. Kommer fram till deras platser och knuffar barskt till pappan. Flickan, som kurat ihop sig med pappans jeansklädda lår som kudde, vaknar till. Mannen värjer sig aggressivt med sin arm mot konduktörens bryska knuff. Ger ifrån sig ett dovt ljud.
– Ta fram biljetterna, jag har inte tid att stå här hur länge som helst.
Ingen reaktion.
– Ta fram biljetterna, annars åker ni av vid nästa station.
Flickan är nu på helspänn och tittar tyst med stora ögon på konduktören. Fortfarande ingen reaktion från pappan. Stämningen bland de andra resande i kupén blir avvaktande.
– Vet du var din pappa har biljetterna?
Flickan säger ingenting. Den gråhåriga kvinnan med de stora glasögonen är för arg för att hon ska våga.
– Väck honom och säg att han ska leta fram dem, säger hon till flickan och fortsätter framåt i tåget.
Pappan mumlar något bara dottern förstår och börjar rota i plastpåsen han lagt vid sina bara fötter. I strumplästen ställer sig flickan upp på sätet, vänd mot kvinnan som snart är på väg till nästa vagn.
– Nu har han vaknat, säger hon högt och tydligt.
Flickans röst är lättad. Glad. Nu ordnar det sig.
Konduktören får en bunt med papper i handen av pappan.
– Jag behöver bara den här, säger hon och granskar biljetten.
– Surkärring, får inte sova, surkärring, mumlar han när kvinnan lämnat vagnen. Lutar sig sedan bakåt och drar ner kepsen över ögonen.
Flickan sitter med lurarna på och tittar ut. Tänker på igelkottar som sticker elaka tanter i foten med sina taggar. De gröna träden rusar förbi tåget i hög fart.
Mannen öppnar en starköl som han tagit fram ur kassen. Sveper i sig den rutinerat. När sagan är färdiglyssnad lägger flickan sig på sätet med huvudet i pappans famn. Han stryker med handen över hennes hår som blivit svettigt i pannan av solen genom fönsterglaset.
Hon somnar om. Men ser bara liten ut.