Avstigning

Jag är lukten av lakritssnus och mascara, som hon lämnat kvar.
Det du fick till låns.
Det du sparat hos dig och inte någonsin kommer att ge tillbaks.
Skälet till varför du stod där på skogsstigen med henne.
Var med henne. Rörde vid henne.
Din beröring hade börjat ge henne skavsår. Orsaken till varför hon tog avsked, valde att bryta där, fastän det också skulle svida hos henne.
Det unika hade ni båda att ta avstånd ifrån. Det rämnade mot marken där ni gick bland barr och rimfrost. Blev lika otäckt skarpt som lampan i en tandläkares undersökningsrum.
Bara en plats för avstigning, det finns aldrig någon lämplig för sådant.
Jag är meningarna hon gav, både de du förstod och de du inte orkade lyssna till.
Jag är allt. Jag skär. Jag är din saknad.
Du har fortfarande bilder kvar, så som du såg dem.
Alla gemensamma flaskor ni druckit.
Bakfyllan som alltid behövde pizza med extra mycket mozzarella.
Hennes andetag, den lätta tyngden.
Alla de små under ni bekräftade varandra med. De som gjorde att ni ändå trodde, försökte, låtsades. Det är lögnerna som blir obekväma och skaver. Inte handlingarna som leder till dem.
Jag är glittret du nästan lovade henne en natt och alla andra.
Jag är allt du drömde om.
Jag är det du aldrig ens kunde föreställa dig.
Att ha haft men inte längre få.
Under tiden du söker något slags svar väntar andra som är beredda på att kyssa dig till sömns, andra du kan önska nya mirakel från. Röra vid. Om du orkar se dem bland bråten i dig. För du kommer då och då att minnas.
Jag är era kuddkrig. Hennes skratt och dunen som virvlade.
Jag är skälet till att ni två var ett par.
Du har anlänt nu. Slutstationen som du obevekligen reser till, så snart du påbörjat något. 

Hennes halsdukar

På kaféets vita bricka finns en semla, två temuggar med ångande vatten och en tesil fylld med Darjeeling. Allt det måste vara symmetriskt uppradat innan han sätter sig.
De dubbla muggarna på den nötta plastbrickan har ett syfte: Viktor vill inte trängas i en kö med okända människor för att hämta sin andra mugg te. Det skulle vara ett störande moment.
Han tittar på sitt armbandsur. Fem minuter. Tiden hur länge teet drar i vattnet måste vara exakt. Varken senare eller tidigare tar han upp silen.
En kvinna kommer in, tillsammans med snön som yr omkring henne, genom kaféets entrédörr. Hon törnar mot en stol, stannar till, knäpper upp sin svarta kappa och virar av sig en röd halsduk. Ytterkläderna bildar en oformlig hög på stolen bredvid den stol hon ska sitta på.
Viktor fortsätter att iaktta henne.
Efter att ha köpt en ost- och skinkfralla med gurkskivor på, tillsammans med en mugg te, slår hon sig ner. Teet får dra alldeles för länge, registrerar han. För mycket mjölk häller hon också i. Förstör både den goda tesmaken och gör teet för kallt. Men så har hon tagit en av påsarna med fruktte. Hennes sätt att reflexmässigt stryka bort några mörka hårstrån från sitt ansikte tilltalar Viktor. Precis som hjärtslag eller andetag är rörelsen självklar.
Nästa gång han besöker kaféet har han inte med sig klockan. Jackan viker han noga över stolsryggen. Sedan sätter han sig med sin mugg Darjeeling för att vänta. När kvinnan i den svarta kappan kommer in vet han på vad. Henne.
Det är varmare idag så hon har inte sin halsduk med sig. Kaféet är näst intill fullt, det är lördagseftermiddag och kvinnan har varit på biblioteket intill och lånat böcker. Hon lägger dem på bordet vid en ledig plats mittemot Viktor. Från kaféets utbud väljer kvinnan en stor kardemummabulle och café au lait. Tillbaka på sin plats öppnar hon en av böckerna. Bokens titel vet Viktor redan. Han läste ryggarna på alla hennes lånade böcker medan hon betalade sitt fika.
Kvinnan ser sig förvirrat omkring.
– Ursäkta, var den här platsen ledig? Väntar du på någon?
Hon pratar med honom. Det är honom, Viktor, som hon frågar.
– Inte nu längre, svarar han, du är ju här nu.
– Jaha, det var ju snällt sagt.
Kvinnan ger Viktor ett snabbt leende innan hennes blick faller tillbaka på texten i boken.
Han tar sin jacka och reser sig upp för att lämna henne i fred.
– Jag vill inte störa dig i läsandet, förklarar han.
– Du stör mig inte, svarar hon när han går förbi.
Viktor upptäcker henne långt före hon kommer in på kaféet. I dag har han köpt te till dem båda. Bulle eller smörgås? Hon får välja först har han bestämt.
Kvinnan ser honom inte när hon kommer in, utan väljer en plats nära kaféets fönster. Tanken kommer till Viktor som ett varmt rus. Det är mig hon väntar på. Det här är så stort att det är overkligt. Han är på väg fram till henne när en ljuslockig man öppnar kaféets dörr. Kvinnan reser sig genast upp och möter den mannen med en kram.
Viktor stannar till.
– Varsågod, säger den ljuslockige och räcker henne en påse.
Påsen är grå och blank med svarta handtag. Från en exklusiv butik. Ur den drar hon upp en smaragdgrön halsduk.
– Jag tyckte du behövde en ny när du tappat bort din förra.
Den ljuslockige nuddar hennes kind med sina läppar.
De två tekopparna står kvar på bordet när Viktor går därifrån.

Det lite varmare blodet

Det låg ett dött djur vid vägens kant. Fastfruset. Den ljusbruna pälsen var frostig, nästan vit. Det var allt jag hann se i strålkastarljuset från bussen.
Vad var det för djur? Tillhörde det någon eller tillhörde någon det? Kanske en familjs bortsprungna hund. Kanske hette den Hero och hade sett en kajas retsamma blick. En uppmaning till jakt och mitt inne i sitt fokus hade inte hunden uppmärksammat trafiken förrän den våldsamma knuffen.
Kanske var det en räv, som följt ett luktspår av en synnerligen aptitretande fälthare. En räv utan namn på människospråk, men med en egen familj. Döden skulle i så fall även besöka lyan, men med mycket långsammare steg. Svälten skyndar sig inte.
Haren eller kajan då? Bytet som klarade sig undan med några krumsprång eller flax, för den här gången. Vad räddade bytet sig till? Något viktigare än att mätta några ständigt hungriga rovdjur?

Gitelle kom in i mitt liv en frostig decemberkväll, precis som den här kvällen. Hon var fransk, väldigt vacker och från en annan tid.
”Det var allas rättighet att bli sedda och behandlade med den respekt man ger prinsessor”, sade hon.
Jag var på väg till henne. För att ta med henne hem, bort från kölden, bort från de fastfrusna rovdjuren, bort från ensligheten och den kärva torftigheten.
Gitelle hörde hemma i glittret, skönheten och överflödet. Där folk förstår sådana som henne. Sådana som ska beundras och behandlas med vördnad. Just för att de är unika. Jag fryser men ska ta henne till värmen. Och vi ska tala franska med varandra.
”Jag saknar lukterna”, sade hon till mig. ”Att gå längs en gata i staden bland folket och känna den fadda lukten av kött, som några steg efteråt blir utbytt mot lukten av rena kläder från en tvättomat, ytterligare några steg och luften fylls av doften från nybakat bröd”.
Njutningen, nyanserna, förfiningen i allt. Det lite varmare blodet. Doften av rökelse när hon promenerade längs grusgångarna i en av stadens kyrkogårdar, skuggad från den obarmhärtiga solen av trädens lövverk.

Köld doftar inte, den bedövar. Jag ska ta henne härifrån. Jag lovar.
Certain choses sont éternelles. Vissa val är eviga.

Fjälljätten

I skymningen sitter jag vid fönstret och väntar på honom. Jätten. Vet att han ska komma klivande över fjället. Har alltid sett det inuti mig.
Ladusvalorna svirrar där ute. Deras kluvna stjärtfjädrar syns tydligt mot skyn. Buketten som jag har samlat står i en tillbringare på bordet. Ängsblommorna dricker makligt av gårdsbrunnens svala vatten.
Betraktar växternas kronblad, pistiller och alla nyanser av grönt, men har hela tiden fjället i ögonvrån.
Renarna var avvaktande där de stod spridda över ängen. De iakttog mig med en blick lika blank och svart som brunnen på gården medan jag plockade händerna fulla. Mitt klorinblekta nattlinne var lika vitt mot ängens grönska som prästkragarna jag höll i min famn. Innan jag gick in vände jag mig om för att säga hej då till renarna. De slängde ut med sina bakben då de raskt strövade vidare mot fjället och laven. Där myggen inte besvärar lika mycket. Där det blåser.
Jag väntar och ryser till under bomullstyget. Storlommens ödsliga röst hörs utanför. Genom det åldrade fönsterglaset skymtar tjärnen fram mellan de ljusa björkstammarna. Jag kryper ihop i stolen. Storlommen varnar.
Jätten skulle trampa sönder mig när han kliver förbi. Han skulle inte ens se stugan förr än det var för sent. Precis som jag trampade rakt på jordgetingarnas bo under den stora hängbjörken på gården. Pyttesmå runda hål i den mjuka, finkorniga, sandiga marken. Mer än så är jag inte. Inte för en fjälljätte.

Vantarna tillbaka

Hennes förväntan stegras i takt med gnisslet från tunnelbanevagnens inbromsning. Ett raspigt mummel hörs från högtalarna i taket. Vagnen stannar vid perrongen. Passagerare börjar synkroniserat knuffa sig ut och tränga sig in. Klungan luktar vinter och mentol.
Händerna har blivit varma. Hon tar av sig vantarna, lägger dem i sin famn. Den här morgonen klumpar som vanligt ihop sig tillsammans med alla andra morgnar. Blir till en enda lång, anonym transportsträcka.
Reklamaffischerna ovanför fönstren har hon redan läst flera gånger om. De fuktiga vantarna sprider en svag fläck på hennes byxor. Ännu är det några stationer kvar tills han brukar kliva in i tunnelbanevagnen. Hennes blick söker. Den stannar vid reflektionen av hennes ansikte.
Hjulen skär mot skenorna. Vagnen stannar än en gång. Hon letar, men sitter still. Där är han. I hans hår blänker snöflingorna. Den här morgonen ler han när han får syn på henne. Som om De, ännu outtalat, redan finns. Med självklara steg sätter han sig mittemot henne. Hon hejdar sin impuls att betrakta honom närgånget, tittar ner på sina vantar. Sneglar mot hans händer.
Han har sin breda ring på vänster tumme. Idag som alla andra dagar.
I morgon, tänker hon, då ska jag börja prata.
Vagnen saktar in vid en ny station. Hon reser sig upp, fokuserar på dörrarna. Kvar ligger vantarna på golvet. Hon vänder sig om och han ska precis sträcka sig fram och räcka henne dem då människor börjar trängas mellan sätena. Mellan de två. Dörrarna slår igen. Hon hinner se genom vagnens fönster att han stoppar vantarna i sin jackficka.
I morgon kommer mina händer att bli varma igen, tänker hon och parerar bland människorna i morgonrusningen.

Handen i glastanken

Låset till galleriet är gammalt och visar sig vara lätt att dyrka upp. Även om det ger John ett visst besvär att utföra alla momenten med enbart vänster hand. Högra armen slutar vid handleden och är inlindad i kompresser och gasbinda. Stumpen skymtar fram från och till under den exklusiva kavajens ärm. Fantomsmärtorna kommer och går i vågor. Ibland kan han svära på att han känner föremålen, att han tar på dem med den borttagna handen. Hjärnan minns fortfarande.
På dörrens glasfönster är en skylt upptejpad. ”Det målande objektet”, utställningsprojektets namn ropas ut i stora svarta bokstäver. Under titeln finns konstnärens namn. Philip, hans vän.
Det är alldeles tyst inne i galleriet och gatlyktorna utanför ger utställningslokalen ett blekt ledljus. Mitt i rummet står en glasbehållare placerad på en fyrkantig pelare. Där ligger den. Formalinet har färgat hans hand gul och den är dissekerad på ovansidan med fullt synliga senor och knogar. John kränger av sig ryggsäcken och stoppar omsorgsfullt glasbehållaren med sitt innehåll där i. För varje steg han sedan tar kluckar det inifrån ryggsäcken. På väg ut stannar han vid galleriets röda gästbok och lämnar ett meddelande. Med spretig handstil skriver John om sin uppskattning inför Philips utställning, men handen i glastanken är hans och nu tar han tillbaka den.
John var student och kroniskt utan pengar innan allt detta satte igång. Philip hade skänkt honom största delen av sitt konstnärsstipendium för att genomföra utställningen. Villkoret var att John skulle operera bort sin högra hand. Ett falskt läkarintyg gav John dessutom en ansenlig summa i invaliditetsersättning från försäkringsbolaget. Han hade inte ens behövt träffa läkaren som skrev på pappren. Bara sätta in pengar på läkarens privata konto.
– Det är den här idén som inte vill lämna mig innan den är genomförd, hade Philip exalterat förklarat, jag vill använda en hand som pensel. Målningarna ska bli så autentiska som möjligt, därför behöver jag en högerhand. Är ju själv högerhänt.
– Var kommer jag med in i bilden, vill du ha min hand eller? hade John skämtat.
– Ja, du är den ende jag känner som är tillräckligt skruvad för att gå med på det.
Premedicineringen bestod av stolpiller och en spruta med lugnande medel, rakt i lårmuskeln. Det hade spänt längs hela benet när vätskan sprutades in.
Philips bror var läkarstudent. Gjorde allt så som han nyss blivit lärd. Steg för steg. Noggrant. Det var första gången brodern skulle få chansen att såga och skära i en levande människa, utan någon annans guidning. John visste egentligen inte så mycket mer. Bara det Philip berättat om sin bror.
Lokalbedövningen i armen blockerade nästan all känsla.
– Bedövningen tar bara ner till benhinnan, resten kommer du att känna, hade brodern förklarat för John innan ingreppet.
Den knastrande känslan när operationsinstrumentet arbetade sig igenom delarna i handleden fanns fortfarande kvar i Johns kropp.
Från galleriet är strategin att direkt ta sig till Förenta staterna. Han hade läst om deras forskning. Humanoida proteser sammankopplade via microchip med kroppens egna nervsystem. John ska söka upp det forskarteam som specialiserat sig på sådant. Nu när han ägde tillräckliga medel att betala dem för att återuppväcka liv i hans bortopererade hand. Sedan kunde han påbörja sin egen konstnärskarriär i New York. Staden där allt skulle hända.
Målningar gjorda med en protes som styrdes av microprocessorer måste bara fånga en stor publik.
”Skulle det synas någon skillnad på de målningarna, jämfört med de gjorda med en hand styrd enbart av hjärnans impulser”, undrar John intresserat för sig själv i taxin på väg mot flygplatsen, ”hur främmande skulle den kännas för min kropp, för min hjärna? Skulle den börja måla sina egna motiv?”
Han letar upp utrikesterminalen och flight 341:s check in. Med businessclassbiljetten i handen sätter John sig i en av de stela sofforna i krom och mörkblått tyg. Väntar på avgången. På ytan en bland andra välklädda yngre män, förmodligen på väg i något affärsärende av klädseln att döma. John ser sig själv förmer än så när konstvärlden snart skulle vara synonymt med hans eget namn.
När det börjar närma sig ombordstigning samlas plötsligt ovanligt mycket säkerhetspersonal vid biljettkontrollen.
”Det är väl något nytt terroristhot” gissar han för sig själv och räcker fram sitt boardingcard.
Höger hand är minutiöst inlindad och nerpackad i den anonymaste väska han kunde hitta. En i högen bland tusentals andra passagerares bagage. Ingen chans i världen att de skulle lägga märke till den hade han konstaterat.
Flight 341 skulle avgå enligt planerad tid, men med ett ledigt passagerarsäte.

Ses om något år

Lysrörens kalla sken speglas i sjukhuskorridorens blankpolerade golv. Hon hör dämpade röster i de stängda rummen. Ett maskinellt tickande från apparater någonstans. Det svider i armvecket efter blodprovet hon nyss tagit. Under huden avtecknar sig en blodådra som en svagt blå linje.
Är det något allvarligt de har upptäckt eftersom jag var tvungen att ge ytterligare prover?
Prover de inte tog så ofta. Det var så de hade sagt.
Hon förbereder sig för svaret om två veckor. Utifall att.
Skyltarna som guidar till de olika avdelningarna är tryckta med ett linjärt typsnitt. Raka svarta bokstäver. Inte ens en serif som utsmyckning konstaterar hon med sin yrkesblick.
Hennes mun är torr när hon lämnar det enorma byggnadskomplexet och går mot busshållplatsen. Tiden i väntrummet hade byggt på hennes oro inför nålsticket. Väl inne i undersökningsrummet kunde hon inte annat än att koncentrera sig på hur en kanyl känns inuti en blodådra. Främmande. Den borde inte vara där.
Genom bussens stora vindrutor betraktar hon trafiken. Allt är på väg till någonting. Från någonstans.
Precis vid en av hållplatserna finns en affär för skivsamlare. En man i keps och mörkgrå jacka vänder sig om från dess skyltfönster. Stiger på bussen. Han stannar till i mittgången.
– Ursäkta, vi känner väl inte riktigt varandra, men visst är du från Umeå?
Hon möter den uppmuntrande minen han ger henne. Som om han är glad över att se henne igen. Det är något bekant över honom.
– Ja, jag känner igen dig också.
Han tar av sig kepsen och sätter sig ner bredvid henne.
– Jag måste placera dig, säger han, gick du i samma klass som Moa och dem?
– Nej, klassen ovanför.
Han skrattar till. Minns.
– Med Lina, ja. Hon umgicks ju med de berömda Niemis. Eller ska vi säga de ökända?
– Lina var tillsammans med David Niemi där ett tag, konstaterar hon.
– Jag var med i ett ungdomsparti samtidigt med Lina, det var så jag lärde känna henne.
– Är du politiskt aktiv?
– Inte nu längre, det där var när jag var ung och hade ideal, skrattar han.
– Du bor här i Stockholm?
– Ja, jag flyttade hit för fem år sedan med min före detta flickvän.
Hon minns nu. Hans entusiasm inför att spela in sina egna låtar. I en riktig studio. Det skulle bli en present till hans flickvän. Det var förra gången de träffades, på rådhustorget i Umeå. Han var på väg till studion och hon mot Vasaplan för att ta bussen hem.
Lyssnar den flickvännen fortfarande på de låtarna? kommer som en flyktig tanke hos henne.
– Jag jobbar numera i IT-branschen som alla andra; projektledare, fortsätter han.
– Och jag med formgivning.
Ser han en fortsättning på det här?
– Har du visitkort?
– Har inget på mig, men har du papper och penna?
Han plockar upp sin smartphone. Senaste modellen.
– Pojkleksak, ler han och lägger in hennes namn och e-post adress. Stoppar sedan ner mobilen i sin jackficka och ger henne sitt visitkort.
– Skriv gärna.
Han vill fortsätta hålla kontakt!
Hon läser på visitkortet han gett henne.
– ”Business developer”, engelsk titel. Är företaget internationellt?
– Vi har kontor i London och i Cannes, jag siktar på att komma dit. Cannes verkar inte helt fel.
Bussen stannar vid Slussen och han reser sig från sätet.
– Nu måste jag av här, hej.
– Ha det bra! hinner hon säga innan bussens dörrar stängs igen med ett pysande.
Sådant händer bara på film, att människor träffas så här.
Bussen fortsätter och hon saknar redan hans uppmärksamhet. Dagen därpå skickar hon frågan till honom. Ska de ses över ett fika?
Det blir till en förväntan följande morgnar: kolla igenom alla nya meddelanden. Men de är alltid fel. Fel person, fel innehåll. Fel bokstäver till henne.
Det är då telefonen ringer. Från receptionen.
– Jag har en kille här med ett paket till dig. Vilken våning sitter du på?
Tanken ilar kvickt till i magen innan hon hinner stoppa den. Hon blir varm om kinderna.
Han vet ju bara var jag jobbar, inte var jag bor.
När paketet kommer fram till henne ser hon redan på kartongen vad det är. Hörlurarna som hon hade pratat med sin chef om att beställa. Punkligt levererade, precis på dagen.
Det var bara en helt vanlig måndagsmorgon på bussen, och vi råkade bara av en slump träffa på varandra. Ingenting annat.
Men hon kan inte låta bli det. Att hålla utkik efter en keps och mörkgrå jacka när hon två veckor senare reser från sjukhuset med provsvaren i sin väska. Hon sträcker lite på sig varje gång bussen stannar vid en hållplats och tar upp passagerare.
Vintern har hunnit bli till nästa när hon kliver av bussen och ska gå in i skivaffären. Hon är på jakt efter ett lp-omslag som hon vill rama in. Då står han där och ger henne en kram. Är lika glad som förra gången han får syn på henne. Undrar hur det är. Frågar vad hon gör. Samma svar igen till honom.
– Jaa, it’s all coming back to me now, säger han med en gest av att samla in hennes ord till sig med sina armar.
Ringen i guld glimmar till på hans vänstra hand.
Själv har han bytt arbetsplats, men arbetar fortfarande som projektledare.
– Vi ses väl om något år igen då, avslutar han när orden har svävat färdigt i luften mellan dem.
Hon låter bli svaret. Att det inte behöver gå år mellan gångerna de möts.
– Ja, vi gör nog det, ler hon och öppnar dörren till affären.

Innan de korta regnen

Ungen slumrar lätt. Har rullat ihop sig, tätt intill Kamuniaks kropp. Inte längre alert, inte längre vaksam. Bara eskorterad och beskyddad. De vilar tillsammans under ett träd som doftar mint. Den svala skuggan ger en välkommen frist från den skarpa eftermiddagshettan. De ska stanna här tills de korta regnen börjar. Det råder ett spänt lugn, just innan de kraftiga stormarna bryter ut. Alla samlar på kraft.
Kalvens bruna kropp skiftar i grått av det varma dammet som lagt sig. Sanden får den att nysa då vinden virvlar upp de små kornen från marken. Det är nödvändigt att skärpa luktsinnet. Överlevnad hänger på det.
Den välsignade. Kamuniak. Om hon egentligen har ett annat, eget namn vet ingen. Hon fick namnet av byns invånare då de fick se den kompromisslösa ömheten hon utvecklat för den skira oryxantilopen. Människorna håller sig på behörigt och tryggt avstånd från henne och kalven, som också skulle ha sprungit undan Kamuniak om den levt i flock med de sina. Lärt sig av dem, istället för henne.
En skalbagge med långa antenner skapar en skugga som rör sig över kalvens ansikte. Skuggan bär med sig lukten av mint från trädet när den sveper förbi. Antilopen sträcker sig efter insekten, följer den med blicken, men reser sig inte upp. Ungen är svag av hunger och kommer inte att överleva en till dag utan mat.
Kamuniak har under hela dagen inte gått längre än fem meter från sin skyddsling. Det måste vara ett tecken. I byn pratas det om någon form av underverk. I dagar har de båda svultit medan de väntat. På regnen och växterna som då frodas efter torrperioderna. På växtätarna, som lockar till sig rovdjuren.
Den bräckliga ungen hon adopterat ligger mellan hennes ben, dess långa och smala öron fladdrar till ibland, medan Kamuniak vakar. Kalven är för svag för att kunna stå upp, men slickas varsamt ren av lejoninnan. Det är antingen det eller lämna den ensam att dö. Hon registrerar vaket varenda rörelse där de vilar, även ljusets skiftning tills färgerna försvinner och lämnar omgivningen grå.
Kamuniak reser sig plötsligt från platsen under trädet. Hon har fått vittring på några vårtsvin i närheten och lämnar det lilla barnet för att jaga. Hon kommer att återvända till trädet inom kort och fortsätta hålla koll.
Det prasslar till bland de torra löven och den ensamma ungen vaknar till. Känner så väl igen lukten, densamma som Kamuniaks. Aningen starkare, aningen fränare. Kalven är inte längre rädd för den lukten, inte ens vaksam när det främmande lejonet spänner bakbenen inför språnget.

Döden och abborren

Under våra skor låter snön precis som när man kramar en påse potatismjöl i handen. Kylan nyper våra kinder röda. Vi går bredvid varandra, på väg från badhuset till dagiset, när du pekar på ett flygplan som skär genom det grå diset högt ovanför oss.
– Tayyaara! ropar du högt, så att planet ska höra att du sett det.
– Flygplan, svarar jag. Tayyaara.
Du tänker en stund, minns resan, och ser sedan på mig under dina långa ögonfransar. Likt svarta tuschstreck ramar de in dina bruna ögon. Som chilipeppar i risgrynsgröt finns du mitt i den norrländska vintern.
– Jag har en hund i Libanon. De ska hämta den åt mig.
Alternativet att du aldrig får se hunden igen finns inte än. Du litar på dem. De som har lovat att hämta.
– I Libanon, fortsätter du, är alla hus sönder. Utom vårat utan fönster. Jag såg aldrig när bombplanen kom, bara hörde. Här i Sverige har alla hus fönster.
– Blev du rädd när du hörde bombplanen? frågar jag.
– Bara när mamma skrek. Nu skriker inte mamma, ibland hon är ledsen. Då får jag åka till min svenska familj. Där äter jag pannkaka. Med hallonsylt.
– Vi får pannkaka på dagiset idag, svarar jag och du förändras.
Först står du helt paralyserad och blek, sedan kommer skakningarna och ansiktet förvrids helt ljudlöst tills gråten kommer.
– Jag vill inte dö, försöker du pressa fram mellan tårarna och snoret.
Håller om dig tills du blir lugn och självmant stryker bort gråten med baksidan av dina tumvantar. När du är redo fortsätter vi promenera bland de höga snödrivorna.
Tänker på hur det är att vara fyra år och möta döden.
Hon har hjälpt sin morfar med att fylla glasburken med jord och plocka i daggmaskar. Locket har de gjort hål i med spik och hammare, för maskarna behöver luft. Flickan skruvar på det medans morfar drar upp dragkedjan i hennes flytväst. Hon lyfts upp i roddbåten innan han knuffar ut den i vattnet. Morfar sätter sig tillrätta och tar några årtag innan årorna läggs längs båtens sidor. Daggmasken träs på kroken och sjunker sedan långsamt ner i vattnet. Hon lutar sig ut över båtens reling och tittar ner i vattnet. Masken krumbuktar och vrider sig runt kroken. När den inte syns längre väntar de, hon och morfar, tills det rycker i nylonlinan. Vågorna kluckar mot båten och snart kan hon skönja fisken som nappat. Först en svag skugga som växer till en abborre när morfar dragit in hela linan. Den randiga fisken sprattlar vilt när den tappar kontakten med vattnet. Kastar sig själv upp i luften och landar på roddbåtens botten. Gälarna öppnas och stängs med allt längre pauser. Hon tittar länge på fisken. På fjällen som skimrar i grönt och vitt. Två årstider samtidigt. Flickan lyfter upp en plastbalja som ligger bakom henne och fyller den med svalt vatten.
– Abborrens nya hus, säger hon när den hala fisken slinker mellan hennes händer ner i baljan.
Nästa morgon ligger fisken vänd på ena sidan i sin ljusblåa balja. Hon petar lite försiktigt på en av de röda fenorna. De är vassa längst ut i kanten. Fisken guppar till. Sedan blir allt stilla igen. Flickan springer in från verandan till sin morfar. Frågar var abborren har åkt någonstans.
– Den är inte inne i fisken. Fisken har blivit tom, konstaterar hon.
Din vantbeklädda hand lämnar min när vi närmar oss dagiset. Du springer till de andra barnen som är ute på gården i sina overaller och åker pulka i snödrivorna. Genom dagisets fönster ser jag pannkakorna dukas fram.
Dags att gå in.

Då. Nu. Sen.

Dåtiden
Tysta leenden inombords efter en blick. Pojkar – som sprungit förbi och dragit henne i hästsvansen. Pojkar – som knutit ett snöre med tofs i en av bälteshållarna bak på hennes byxor och kallat henne ”lilltrollet”. Män – som vänt henne ryggen och försvunnit när hon varit den som tagit initiativ, ett första steg. Den som rakt ut frågat vad han kände, tyckte, tänkte, ville. Var hon någonsin förälskad? I alla fall hade det känts som det. Några gånger.

Nutiden
”Jag är transexuell och äventyrlig. Söker dig, tjej/kvinna, som vill lära mig att utvecklas som tjej. Vill att du hör av dig snarast.”

Det är vad hon får veta. Och att människan bakom texten på dejtingsajten måste vara över arton år. Före det kan man inte byta kön, konstaterar hon för sig själv.

Hon hade läst annonsen på morgonen, nu var det kväll. Hela dagen har tankarna avlöst varandra. Ska hon ta kontakt? Är det patetiskt, rentav desperat att vara inne på dejtingsajter och vilja svara? Är hon inte stolt över att klara sig själv? Vad är det hon saknar? Kommer det alls hända igen: att situationen förändras?

Men: tänk om. Tänk om det finns en människa därute. En människa som vet hur det är att vara kvinna, men med en hemlighet. Var denna människa bor har hon ingen aning om, men det finns bilar, bussar, flyg och tåg. Smartphones och e-post. En kvinna som har varit man. Krävs en hel del mod, ärlighet och självinsikt att byta kön. Hon trivs med sådana individer. Människor som går sin egen väg. Som inte vill vara som alla andra. Som vill vara sig själva. Tänk om den här människan är Den? Hon som längtar efter. Vad? Vem?

Hon bläddrar fram till annonsen. Det finns kontaktuppgifter: e-postadress och mobilnummer. Läser annonsen igen, trycker in numret och i samma stund rösten börjar tala förstår hon.

Framtiden
Ska inte älta det här längre, intalar hon sig. Behöver inte. Men tankarna måste få bli klara innan hon kan släppa dem.

Rösten i det inspelade samtalet började direkt med att prata om opererade bröst och att han, för det var helt klart en mans röst, ville verkligen ha svar snabbt. Det var inte en röst som hade förändrats av hormoner. Inte en vädjan från en kropp som hade genomgått operationer. Det var en man som ville ha kontakt med tjejer. Lesbiska – på riktigt eller på låtsas spelade mindre roll. Gärna två och på samma gång. Hon hade resolut tryckt bort samtalet. Raderat numret i samtalslistan.

Kanske någon, någonstans, någon gång skulle förstå. Men just nu verkar det inte så. Just nu kommer det inte att hända, konstaterar hon. Tror inte det någonsin kommer hända. Igen.