Trummor och provtagning

Anton kunde fortfarande höra det: sorlet från ett förväntansfullt publikhav, blandat med ljudflödet från instrumenten där uppe på scenen. Knacket från dirigentens taktpinne. Tystnaden. Dirigentens armar som höjdes och sedan var allt igång. Omöjligt att stoppa.

Det var få besökare i väntrummet. Han drog sin nummerlapp och höll den varsamt mellan sina fingrar, de som fortfarande lydde honom. Endast tre personer före i kön. Glåmiga, där i lysrörens brutala sken, satt de utspridda i soffor och på stolar. Dörrarna öppnades på rad och sköterskorna ropade ut ett enda ord: ”nästa.”

Där, innanför dörren var allt kliniskt. Anton längtade till te och smörgås, hans kurrande mage hade inte fått något i sig på fjorton timmar. Remmen spändes åt runt överarmen. Han knep ihop fingrarna och blodådrorna började träda fram allt tydligare. Bomullstussen som stryktes i armvecket luktade vasst och sterilt. Den tunna nålen kändes knappt när den stacks in. 
”Det är som att försöka sticka en nål i en spagetti som hela tiden glider undan”, log sköterskan. Anton skrattade till.
Provrören började fyllas på. Sköterskan frågade honom efter det fjärde röret hur det kändes, medan hon betraktade hans ansikte.
”Bra”, svarade han. ”Jag är van.”
”Hade tre patienter tidigare i morse som svimmade”, förklarade hon.

Ute igen, i det milda morgonljuset. Den stickade mössan var nerdragen över hans öron och panna. Handskarna bar Anton fortfarande, trots att värmen försiktigt återvänt. Rytmen hade numera blivit hemmastadd i Antons öron, han följde den genom att skaka på huvudet. Detta skedde automatiskt, han tänkte inte ens på det. Precis som hans kroniska hostande. Det nya var förlamningen, den som löpte längs med halva kroppen.

Anton saknade trummorna och pukorna. Dess spända skinn som pinnarna studsade mot. Klangerna från cymbalerna. Och så klart: att resa sig upp och buga för applåderna när arbetspasset var över.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *